tisdag 6 september 2011

Snart dax att åka på jobb

Ja livet rullar  vidare och snart är det dags att jobba igen tror det är 107 supé idag så vi får att göra.

Saknar Kim det är helt jävla sjukt att han inte finns med oss mera, men ja jag försöker att leva mitt liv, så som det går att leva i nuläget. Jag tar vara på dagen som den kommer, fångar ögonblicken..

Det är så viktigt att ta vara på våra relationer, att vårda och  värna om vardagen som annars kan bli tung och trist. Att visa dem man älskar att man älskar dem.

CIMG2253

tisdag 17 maj 2011

Maten mättar även själen

Oxytocin, dopamin och serotonin. Inga nya farliga preparat eller tillsatser utan rena glädjehormoner som skapas i kroppen av en gemensam måltid. Enligt pågående forskningar har man kommit fram till att det är viktigare än man kunnat tro att sitta ned och äta tillsammans. Det sätter igång en process i kroppen som i sin tur utlöser viktiga gladhormoner. Så det finns ju flera skäl till att må bra så här års när sommarfesterna drar igång, man samlas runt grillbordet och myser. Kanske är det så, för då man träffas och äter ihop är man ju glad det stämmer det. Ja annars så är det inte mycket att glädja sig åt förutom att jag fått mig ännu ett barnbarn som är en riktig gudagåva, så söt och fin och välskapt och alla mina andra ursöta och goa barnbarn som jag älskar och så har jag mina barn och maken samt min hund och min katt. Så livet är ju ganska fint i alla fall trots att min underbara son inte finns med oss längre, jag tycker det känns konstigt att leva ett eget liv utan att han ingår i det. Det strider mot allt jag har inom mig, för min son var som mig en del han skulle vara där, utan honom saknas allt och jag känner mig trasig. Man kan aldrig tro att det ska hända något med ens barn, man vill de ska ha det så bra och ändå så tog han sitt liv. Jag känner mig så fylld av skuld för att jag inte förstod att han inte mådde bra, att jag i min enfald trodde att  allt var ok, nu när allt är för sent känns ju allting så självklart eller hur, då förstår man allt så lätt. Skuld! Förebrår mig själv för att han dog, men mitt i all sorg, all smärta har han gett mig en gåva stor som någon att vakna upp och inte ta någonting för givet mera, det finns inga garantier i livet, vi har alla varandra till låns och vi vet aldrig när döden knackar på vår dörr. De som finns i mitt liv nu är jag så rädd om och på samma gång känner jag dagligen rädslan över att de kan försvinna, det är så svårt att hela tiden vara på sin vakt över livet...

måndag 16 maj 2011

FYND- Böcker till Salu hela flyttlådor

Jag säljer nu mina böcker på grund av flytt och har packat ned diverse böcker, pocket och vanliga blandat, action, deckare, hjälp till självhjälp, faktaböcker, romaner, ja alla genrer finns med. Detta är ett rent fynd då man får betala ca 200 per bok i butik om inte mer och i en flyttlåda ryms det mycket böcker. Det är både nyare böcker och äldre böcker med ett gemensamt att de alla är i ett bra skick.
Jag säljer 1 st flyttlåda för 500 kr, vid köp av 2 flyttlådor betalar du 800 kr.
Lovar dig en läsvärd upplevelse!!
Kontakt: Ståle Brandt
OBS!
Endast avhämtning då fraktkostnaden annars skulle stiga i taket på grund av tyngden...
Ring för överrenskommelse
Övrigt, Säljes - Sunne (Värmlands län)
Pris:    500:-
Telefon:    0761099144

DVD-Filmer till Salu

DVD filmer mest action säljes i bra begagnat skick 10 filmer för 200kr köper du 20  filmer eller fler så kan du få dem för 15 kr/st.
Prutat och klart. Kan avhämtas för att slippa undan frakt eller porto kostnader.
Kontakt: Ståle Brandt
Övrigt, Säljes - Sunne (Värmlands län)
Pris:    200:-
Telefon:    0731099144  Mail: tove-brandt@hotmail.com

lördag 14 maj 2011

Jag sitter just nu och efterforskar utanförskap

Jag sitter och tänker på dig Kim, på utanförskapet du kände och jag försöker att undersöka hur saker verkligen är för de unga i vårt samhälle idag, jag vill förstå för att kunna ta upp det i min bok och för att kunna påverka i det långa loppet. Jag har läst på forumet som jag postade in vissa kommentarer ifrån här på min sida då jag tyckt det beskrev känslor och hur samhällsklimatet är idag.
Det är så viktigt att försöka förstå det grundläggande problematiken för att kunna motverka självmord bland unga, hur ska vi annars kunan hjälpa. Vi måste hjälpa så att vi inte sitter mitt i händelsen och allt blir för sent som det blev för mig, min son är död och ingenting jag gör kan ändra på det nu.
Hans död ska inte vara förgäves utan jag ska kämpa för att få hans önskan att gå i uppfyllelse, han ville motverka det utanförskap som råder i vårt samhälle, jag måste öka kunskapen så att andra kan överleva, det får inte bli försent och våra ungdomar ska inte behöva må så dåligt att de tar sitt eget liv inte i ett land som Sverige och inte då vi kommit så långt i vår utveckling.
Vi måste våga hjälpa varandra, stötta ge de yngre en möjlighet att tro på framtiden, att tro på oss så att vi ges möjligheten att hjälpa genom att de då vågar att lätta upp och prata om det de känner, först då vi nått hit kan vi känna oss nöjda. Förståelse och empati är A och O.
Jag kommert troligen att lida i resten av mitt liv för att jag inte förstod att min son mådde dåligt, att han led och att han slutligen tog sitt eget liv. Jag har så svårt att tänka på det han gjort, men jag måste för att förhindra att det sker andra, nästa gång kan det vara just ditt barn som befinner sig på den plats min son gjorde då han beslöt att göra slut på allt. Just därför måste vi hjälpas åt, ta av oss skygglapparna som vi bär på i livet och äntligen se att det föreligger ett problem i vårt samhälle och det kallas utanförskap.

Utanförskapet i vårt samhälle

Utanförskapet breder ut sig i samhället!
Källa: http://www.utanforskap.se/





Hela livet har jag haft problem med att få folk att förstå mig, att verkligen fatta att allt inte har varit bra.

När jag börjar berätta tror folk att jag ljuger.

Jag ser varken sjuk eller funktionshindrad ut.Tvärt om jag ser frisk och strak ut, utan ett problem i världen. Detta har gett att jag fått kämpa, verkligen kämpa för att få någon hjälp...



Och nu igen är det samma visa med en sak jag måste ordna men inte klara av sjäv....och igen får jag dra min historia för denna "handläggaren" och hela tiden hade han ett litet flin i anskitet..som om han satt där och trodde att jag lurade honom.

Hur fan ska man förklara något som inte syns..hur tusan ska man förklara saker som händer som ingen ser..???



Man tappar liksom lusten att försöka nått här i livet för allt ger bara motgångar för jag är inte "ful" nog att ha problem.



Postad av nowayout den 2011-01-13 21:30:46


CA och inkontinens






Postad av Mathias den 2011-01-02 14:13:59


alone in the subwayalone in the subway by Alcino CC (BY SA)



1. Vi är just nu i ett postindustriellt samhälle, ett tjänstesamhälle och kunskapssamhälle är på snabb frammarsch där alltfler människor lämnas utanför och blir arbetslösa pga att antalet arbeten inte kommer räcka till samt att kompetensen inte räcker hos många för de arbeten som finns.



2. Lågstatusyrken som industriarbeten etc. flyttas bort från landet (ex. verkstadsindustri och tidigare textilindustrin), lämnar många människor utanför oförmögna att finna ny utkomst pga bristande utbildning och erfarenhet, alla kan inte vara akademiker.



3. Människor hänger inte med med alla miljökrav som ställs i samhället, avseende ekonomiska och sociala faktorer, välfärden monteras ned i snabb takt och det gäller att kunna tala för sig och armbåga sig fram i ett allt hårdare klimat.



4. Många människor kommer från miljöer som gör att de inte passar in i dagens samhälle



5. Det positiva med det som nu kommer är att tunga och besvärliga arbeten fasas ut som sliter mycket på människors hälsa, när mycket blir mer automatiserat och datoriserat.



6. Men många människor i det moderna samhälle som växer fram lämnas idag mer och mer utanför.



7. Människor lämnas i sjukdom eller arbetslöshet eller annat socialt relaterat utanförskap.



8. Är du intresserad av dessa frågor eller är du själv drabbad läs mer eller gå in på vårt forum, Välkommen!

söndag 8 maj 2011

Om mors dag direkt från Wikipedia

Mors dag är en högtid som uppmärksammar moderskapets mödor och glädjeämnen och firar minnet av ens moder, men är även en kommersiell högtid som i Sverige inträffar den sista söndagen i maj. Dagen är officiell flaggdag i Finland, men dock ej allmän flaggdag i Sverige, men flaggning är vanligt förekommande.
Dagen introducerades i Philadelphia 1908 av amerikanskan Ann Jarvis för att på årsdagen av hennes egen mors, Anna Jarvis, bortgång hedra dennas minne. Den 10 maj 1908 hölls därför en gudstjänst med fokus på fjärde budet och moderskärlek. Kyrkan pryddes av Jarvis själv och till alla besökare delades vita nejlikor ut, moderns favoritblomma.
Dagen spreds i resten av USA under de närmaste åren och blev 1914 officiell helgdag. Även till Europa kom seden, först till Storbritannien och sedan till Skandinavien. I Sverige firades mors dag första gången 1919 på initiativ av Cecilia Bååth-Holmberg. Det var dock först många decennier senare som dagen uppmärksammades i större omfattning. Personer födda på tidigt nittonhundratal och deras barn firade inte dagen i någon större omfattning. Många hade uppfattningen att dagen endast tillkommit av kommersiella skäl för att handlarna skulle få sälja mera. De tyckte samma sak om Fars dag som inte heller den firades i någon större omfattning de första decennierna. Först på senare tid har dessa dagar uppmärksammats i större omfattning i Sverige.
I The Encyclopædia Britannica heter det: "En högtid som härrör från modersdyrkan i det forntida Grekland. Regelrätt modersdyrkan med ceremonier för Kybele eller Rhea, gudarnas stora moder, utövades den 15 mars över hela Mindre Asien." — (1959), band 15, sid. 849.
Mors dag firas i de flesta västerländska länder men på olika datum: I Spanien är mors dag första söndagen i maj. i USA, Danmark, Tyskland och Finland andra söndagen i maj, i Storbritannien och Irland fjärde söndagen i fastan (dvs tre veckor före påsk), i Norge andra söndagen i februari, i Sverige sista söndagen i maj. I Argentina tredje söndagen i oktober. Att Sverige firar två veckor senare än USA är troligtvis beroende på att våren är längre kommen då och chansen att plocka färska blommor är större.
Reklam för "mors dags-presenter" och "mors dags-middag" är vanligt.
2011 inträffar mors dag den 29 maj i Sverige.

måndag 2 maj 2011

Det är ju sjukt

Ja det är horribelt det man håller på med på försäkringskassan, man har friskskrivit mig ändå har jag sjukintyg som går hand i hand och jag själv har inte varit och friskskrivit mig, jag var kallad till ett möte i mars månad till en handläggare och maken var med och efter detta har man helt sonika bestämt sig för att jag är frisk för att jag sa att jag vill komma tillbaka i arbetslivet, jag har skickat in sjukintyg som går hand i hand med föregående läkarintyg och ändå har man helt sonika avskrivit mig. Men nu så har jag pratat med dem och den jag talade med skrev att det är en fortsättning och att jag är alltså fortsatt sjukskriven, nu ska man handlägga detta och så får vi se om det börjar rulla igen, jag har inkommit med 2 sjukintyg sedan det stoppade och inga utbetalningar. Man mår för jävligt och så ska man bråka om pengarna på samma gång trots att man inte har ork till detta, all energi försvinner ju på den sorg man känner efter att ens barn har dött och så ska man inte få pengar heller utan ska behöva oroa sig över ekonomin.
Nu sitter vi här mitt i allt detta och vet inte ens om vi kan klara att betala vår hyra i slutet av månaden, vi har inte pengar till bensin så maken kan ta sig på jobb då det är dags, vi har inte råd att handla mat,
hur kan de få göra så här mot människor som redan slagits ned i ett svart hål.
Dessutom så skrev hon att hon försökt nå mig att hon ringt på hemtelefonen men utan resultat, det är bara det att telefonen blinkar rött vid missade samtal och det fanns inga missade samtal, jag kontaktade henne och fik tag på henne efter 3 dagar och talade om att jag var fortsatt sjukskriven ändå så tar hon och avskriver mig.
Ja det är bra konstigt att man ska behandlas som skit av dem hela tiden, att de vet att man lider av en djup depression och trots detta tar man tillfället i akt att jävlas, tror de att man frisknar till fortare då eller hoppas de på att man ska ta och göra ett självmord så de slipper betala ut pengar.
Jag har verkligen inte orken att bråka för mina rättigheter, livet känns alldeles för bräckligt och uppgivet i alla fall utan att det skall börja trassla ifrån sjukkassan också, jag kan inte hjälpa att jag mår som jag gör och jag kan inte hjälpa att min son valde att ta sitt liv, det är mitt liv som rinner iväg, finns det ingen förståelse. hur kan man sätta sådana handläggare att sköta ett sådant här ärende förstår de verkligen inte att pressen och oron bygger på den sjukdomsbild som uppstått, att jag ser ändå mindre orsak till att gå vidare om man inte kan få vara ifred utan att behöva gå under ekonomiskt också samtidigt som man går med en daglig tanke på att lämna allt för att det redan är alldeles för jobbigt.
Man är inte sjuk för att man valt det, det är inget man gör mot dem som sitter där, jag är inte sjuk för att reta någon, jag mår bara så fruktansvärt dåligt för min son tog sitt liv och det är inte någonting jag valt, jag har fyllts med ångest som bara fylls på och ju mera man missbedöms ju värre blir det.

söndag 1 maj 2011

Ny månad och i morgon är det 4 månader sedan du lämnade mig

Fyra hemska och svarta månader har passerat i mitt liv, du har varit död i fyra månader i morgon, när jag tänker på det vill jag också slippa undan smärtan det inneburit med att du lämnat mig., jag är så sjuk, hela mitt inre skriker i ångest. varför snälla älskade Kim hur kunde du lämna oss? Jag kan inte sluta se bilder inom mig, bilder av dig som flyger förbi, du ler, du skrattar, du är där för oss andra, men så rusar de förbi och det blir tomt, jag står inte ut att tänka på att du inte finns mer, det är alldeles för smärtsamt.
Mitt älskade barn, snart skall du få din sista vila bland gräs, träd och andra växter, det är smärtsamt men ändå ger det frid i sinnet, jag vill inte mista dig, men jag måste låta dig få ro.
Smärtsamt, allting är så smärtsamt, du är borta och hur mycket jag än önskar att du ska vara här med mig nu så går det inte, jag kan aldrig mera få min önskan uppfylld.
Allt hat, så outgrundligt det är att man kan bära sig åt så, att inte ha respekt för döden, att inte ens då kunna lägga ned stridsyxorna, att gå och tro att man bär livets kunskap inom sig, att man vet allt trots att man egentligen ingenting vet.
Stackars älskade lilla hjärtat var det allt detta du genomskådade då livet blev för stort för dig? jag önskar jag fann något svar, att jag lyckades förstå, men du lämnade oss kvar utan svar.
Jag är så rädd för framtiden, för att sakna ett helt liv, jag mår inte bra, jag saknar dig, du var min baby hur stor du än var.
Jag har tappat den röda tråden, vår länk är bruten, jag önskar varenda vaken stund att jag förstått, att jag hade förstått att du inte alls var bra, att du inte mådde bra, att du hade behövt mig, men jag fattade ingenting, inte något av det som var. Förlåt mig snälla lilla hjärtat, jag önskar så du stannat kvar, att jag fått en chans till, jag hade aldrig släppt, men nu är allt försent.
Andra lever sina liv, mitt har satt sig fast, det gör så ont att leva, att veta att jag aldrig får se dig mer, att jag aldrig kan känna vår gemenskap mer.
Jag sa det inte nog ofta att du betydde allt för mig, jag sa inte det som jag borde att jag älskar Dig, kanske hade du stannat om du hört detta mer? Kanske hade du vågat säga, mamma jag mår inte bra, kanske hade jag kunnat göra någonting annorlunda så du hade stannat kvar. Kanske...
Nu ber jag dig se där ovanifrån, älskade Kim jag håller av dig så, du är i mitt hjärta, mamma saknar dig så <3

torsdag 28 april 2011

Älskade Kimpan

Bilden har du en gång gjort själv och den påminner så om dig, om din kunskap om den du var. Saknaden tar all min energi, älskade vännen, älskade hjärtat om tiden ändå inte runnit oss förbi.
Älskar och saknar dig i evighet. Mamma

torsdag 21 april 2011

När någon hänger sig

http://linusfremin.wordpress.com/2010/02/12/nar-nagon-valjer-att-saga-hejda-till-jordelivet/

Hängning som självmordsmetod

Hängning är en vanlig självmordsmetod då de flesta har saker hemma man kan arrangera för att hänga sig, som rep, kablar, garn, sängkläder eller klädesplagg. Det är den vanligaste metoden på häkten och i fängelser. Till skillnad från när hängning används som avrättningsmetod är det vanliga vid självmord genom hängning att man kväver sig själv till döds istället för det mer effektiva nackbrottet. De som hittas i tid överlever med svåra hjärnskador då syrebristen permanent dödar hjärnceller. (Wikipedia)

Jag läser massor sedan min son hängde sig för jag måste förstå, kanske acceptera att det är bättre då han nu valde att göra det han gjorde att han inte lyckades bli räddad med tanke på hur livet i så fall kunde ha sett ut för honom, att han kanske blivit handikappad i resten av livet inte klarat någonting själv mera, klart att jag hade velat ha honom kvar för alltid.  Min sorg är enorm efter att min son tog sitt liv, allt har varit svårt att handskas med och att se en framtid utan Kim är svårt. Han finns ju inte med oss längre och det är det enda vi vill. Min son var en levnadsglad kille, ja det var vad vi alla trodde i alla fall, men då jag tänker på att han tog sitt liv förstår jag att det fanns så mycket annat där inombords, saker han inte orkade med, inte pratade om. jag önskar varje dag att detta skulle vara en mardröm och att min son räckt ut sin hand och gett oss möjligheten att förstå vad som rörde sig där inombords men han ville tydligen inte det. Det som skedde var hans val och att vi sedan inte kan fatta hans val eller förstå motiven eller att han gav upp tanken om livet, om oss det gör så horribelt ont inombords men det är inte vi som valde denna utväg.
Jag liksom andra som varit med om det här vet att det är en uppgivenhet, det är så mycket om och men och i fall att, kanske och varför, det är saker man måste lära sig att acceptera och det finns saker man kommer att ångra i hela sitt liv och sådant man önskar i resten av sitt liv att man gjort eller sagt, men det är för sent. Man vet det men på ett tokigt sätt fortsätter man att hoppas och tro på förlåtelse, man känner en skuld man inte borde bära, man har ångest inom sig som man inte borde känna, en förtvivlad saknad efter den man älskar och det slutar aldrig, men kanske kan det mattas av med tiden. Jag tror att jag i mitt sökande om kunskapen runt självmord försöker hitta något som kan bevisa för mig själv att jag inte bär skuld i det här, att få bort lite av den tunga ångest jag känner inom mig, jag ville ju min son allt gott i världen, jag gav honom livet för att jag ville han skulle leva det.
Men mitt i alla drömmar, alla visioner av en framtid som nu inte kommer att bli, så väljer han själv att avsluta sitt liv och han vill inte vi ska veta om det i tid.
Det är en fruktansvärd känsla av otillräcklighet som uppstår, man vill så mycket, man vill ge sina barn allting, men man har bara inte räckt till och jag hatar känslan av detta, jag hatar att inte kunnat göra allt för min son.
Att känna och veta att det är för sent, det kan ALDRIG mera bli en framtid för oss två. Jag går till en minneslund för att hedra minnet av min son, jag skriver för att andra skall veta att han fanns, jag gör allt som står i min makt för att upplysa om konsekvensen av ett självmord, att man inte är ensam fast man i det ögonblicket kan tro det. Jag skriver för jag vill att alla skall veta att livet är till för att levas och att det som verkar svart idag kan vara ljust i morgon och att om man säger hjälp mig så kommer många att hjälpa. Jag kan ge ett löfte om att det är så om man bara vågar säga rakt ut HJÄLP MIG!
Att i efterhand vakna upp till en tom och innehållslös tid som ett självmord ger, till skuld, ångest, tårar och förtvivlan ger inte bara negativitet det ger också en möjligheter till att rannsaka sitt liv. Vill jag leva så här? Vad är det som är viktigt? Vilka människor slukar min energi? Vad vill jag göra nu? Vilka betyder någonting? Att visa hela tiden tydligt att dessa människor betyder allt i ditt liv.
Det ger en hel massa eftertanke, man börjar prioritera på ett helt annat sätt än man varit kapabel till tidigare, man vill säkerligen ändra massor och nu kommer möjligheten.
Känslan av tragik mitt i allt det här kommer naturligtvis, att det skall kosta så fruktansvärt mycket som en mycket kär människas liv för att förstå, det är mer än sorgligt, det är katastrofalt så jag vill med att skriva väcka läsare innan det händer någonting. Ta vara på varenda dag i ditt liv som om det vore din sista, fånga dagen. Tala högt så att de de älskar hör. Lev!
Själv är jag mitt i sorg men jag vet inom mig att jag har ändrats helt, jag fick livets största kalldusch och jag har svårt att acceptera att det kan vara så tungt att leva, men jag går upp varenda dag, jag sätter på mig, jag gråter och jag saknar, jag talar om att jag älskar de som finns runt mig , jag säger dem att de betyder allt för mig och jag lever för att jag måste.
Jag har en djup depression, jag har mist mitt barn i januari det här året så tiden är inte lång, likväl känns det som en evighet sedan jag träffade min son, sedan vi pratade med varandra,  men egentligen ligger evigheten framför mig och det är ett håll jag ännu inte är stark nog att titta åt men jag ber er alla som tänkt tanken på att ta era liv att leva era Liv. Ni kommer att krossa dem som älskar er och även om ni har tanken i er att ni inte har någon, inte är älskade så vill jag säga JO, alla är älskade tro det eller ej och för dem som blir kvar blir det ett livslångt straff att leva utan ER. Det som verkar vara ett helvete just denna dag kan i morgon vara ett paradis. Jag kramar er alla, tar er i min famn och ber er att stanna.
Om du haft tankar på att ta ditt liv eller just nu har det så finns det hjälp att få, Ta den hjälpen!

Jag länkar er vidare till Spec hemsida:
http://www.spes.nu/index.php/laenkar


söndag 17 april 2011

Jag sänder dig små hjärtan på en kvist

Mina tankar finns hos Dig Kim, saknar dig, älskar dig, önskar jag kunde få en chans till... Mamma

onsdag 13 april 2011

Saknad

Livet har fyllts med saknad, att inte känna gemenskap, av förräderi, av hat och falskhet. Så lite man förstår, så lite av detta som är viktigt. Min son är död, inget hat kan ändra det, inget skitprat, ingenting kan förända det jag bär på inom mig, inget kan ta min saknad, sudda ut den. Den kommer vara där med mig i resten av mitt liv, den följer mig vart jag än tar ett steg. Mitt liv är annorlunda nu, jag kan inte styra det, jag kan inte hjälpa att det är så, det är ändrat bara.
Jag vet idag vad jag missat i mitt liv, jag har facit i min hand och jag låter det aldrig hända igen, aldrig, men det gör inte att jag kan få Kim tillbaka att jag vet saker idag, jag bär min ångest, min skuld att inte ha förstått, att inte se hur han mått, men han sa ingenting.
Jag älskar min son lika mycket nu, för mig har han inte raderats bort och kommer aldrig göra det inte ens för ett ögonblick även då  han dött, han finns med mig i mitt liv, varje dag, varje ögonblick. Han är min son, en del av mig, jag bar honom i nio månader inuti min kropp, inte kan jag någonsin glömma bort vad han betyder för mig.
Jag saknar min son, jag vill skrika ut min sorg, den saknad jag känner, min förtvivlan, den tomhet hela min kropp nu känner.
Kim betydde allt, han var mitt barn, mitt kött och blod, han var min stolthet, min grabb, nu är han borta.
Säg mig aldrig mera, du borde sörja klart, jag kan inte tänka på framtiden för den plågar mig, jag har inte en framtid med Kim. Min son är en ängel nu och jag ber honom att skydda mig.
Så älskad, så saknad, så fruktansvärt tomt det är. Dag efter dag måste jag bära det här.

Mitt hjärta så älskad du är..
Mamma

Kram på er alla läsare

tisdag 12 april 2011

Uppriven, ledsen och fylld av tankar

Chockad, nej inte ett dugg bara så fylld av ilska mitt i min sorg. Människors elakhet slutar aldrig förvåna, den finns där fast man försöker att blunda för det. Överallt tränger det sig in, trots att man blockerar överallt för att slippa veta av det. Men så är det här i livet. Vissa har inte empati, bara att acceptera att det är så, inte jaga upp sig.
Att tro att jag din mamma skall tystna, vilka är dom att tro det. Jag har lovat Dig älskade lilla Kim att världen skall få veta att du levde här, att man inte skall glömma bort dig och den kärlek du gav oss.
Att du var älskad, att du var viktig, att du gjorde skillnad. Att du drömde om att bekämpa elakhet, att bekämpa mobbing. Du var ju själv mobbad och tog illa vid dig, det gav dig inre ärr som du inte kunde bli av med, vi kämpade för Dig men dina ärr och sår behöll du inom Dig.
Älskade hjärtat, jag försöker föra din kamp, jag försöker få människor att vända andra kinden till, att lära dem det jag lärt av dig, att fånga ögonblicket, Carpe Diem.
Jag försöker visa alla vem du var att du var en underbar son och jag vill visa världen att jag var en stolt mamma.
Inte tystnar jag för några påhopp, hur skulle jag kunna det. Jag skriver bort min ångest, jag skriver för att ge dig liv. Jag vill man skall se dig, vill du ska finnas med oss här, även som en ängel gör du skillnad här...
Mamma

måndag 11 april 2011

Dagar tillkommer dag efter dag

Jag bloggar och bloggar önskar så att orden kunde läka mig, att det jag får ur mig kan hjälpa andra och mig själv. Jag känner sådan saknad, tomhet, ihålighet och bitterhet mot livet som gett oss så mycket plågor och så lite att glädjas åt.

Att vi små människor behöver gå igenom sådana här saker, att vi ska tampas med död. Jag kan acceptera att man dör om man levat ett liv, men min son var bara 17 år gammal då han väljer att avsluta sitt, det finns inget jag kan acceptera i det här. Jag känner skuld för att jag inte har förstått, skam över att inte ha räckt till. Jag ville räcka till för alla mina barn, de är det vackraste jag gjort i mitt liv

Det är den ondaste av drömmar jag upplever nu, en sann mardröm så svart och ruskig att skräckfilmernas mästare skulle skrämmas där i, jag saknar mitt barn, jag vill ha honom där, men jag vet allt för väl att han kremerats nu, han är borta. jag önskar av hela min kraft att jag orkat bringa lite ljus, men jag klarar det inte, inte då och inte nu. Känner mig värdelös, varför älska en som mig.

Inre kramper av ångest, ett liv som inte vill. En kamp och ännu en till, jag har tröttnat, vill inte kämpa mer. Har slitigt och fejat, har önskat så väl men inget hjälper någonsin mer. Min son är död. Jag önskar hans kärlek fick blomma kvar i mig i oss alla i eviga dagar, jag önskar han kände den kärlek jag bär inom mig i hjärta och själ.

Så saknad, så älskad en underbar röd ros han var...

Mamma

söndag 10 april 2011

När andra glömmer så minns ju jag

Lilla hjärtat, mamma saknar Dig. Idag har jag haft besök av Helena med familj. Robin har bytt däcken på våra bilar och vi har lagat god mat och maken har bakat chokladtårta som jag gjorde små kycklingar till eller ja vet inte vad de såg ut som men de gav stora skratt hos alla så det var ju ett roligt inslag. Jag försökte i alla fall även om det inte gick så bra.
Vi har suttit ute och barnen har lekt med sina leksaker och det har varit jättebra väder, så barnen stormtrivdes idag, skönt.
Nu så har alla samlat ihop sig för att åka och det har varit lite puss och kram från barnen, det har varit en mysig dag, du hade trivts att vara med oss alla.
Jag fattar inte varför det slutat så här att du ska vara i himlen och vi andra här, jag förstår inte ditt val, vill inte det ska vara så här, vill att vi ska ha gemenskapen kvar. Lilla hjärtat jag önskar så att livet vore bättre med oss än det var, att du bara hade stannat kvar.
Sorgen är så tung, jag kan inte hjälpa att jag inte orkat gå vidare, men det är hårt att mista Dig. Du var allt för ung, du var egentligen bara ett barn ännu.
Så har maken ringt till hyresvärden igen för nu har tvättmaskinen lagt av, vill inte låta oss tvätta mera nu, vill inte gå alls faktiskt, så nu får vi vänta på att man kommer och tittar på den eller om man köper en ny direkt vi får vänta och se. Tvätta måste vi kunna göra. Jag hängde upp en tvättlina mellan huset och trädet idag, ja den kommer säkert slacka en del men ja mindre tvätt kan man väl hänga upp där så det får torka så slipper man torka det inne något mer. Men först får vi hoppas på en ny maskin, så vi kan tvätta alls.
Har krattat en del här ute men det behöver tas lite till, ja hunden har ju varit ute en del så det behöver komma bort igen, man vill ju inte trampa runt i det precis.





I morgon måste jag ringa min handläggare på sjukkassan igen för hon har försökt att ringa mig skrev hon på mail. Jag vet inte vad hon vill mig just nu, jag är ju sjukskriven inte för att jag mår bra utan för att jag mår dåligt, sedan du gav dig av älskade lilla Kim.
Jag önskar du kunde ge mig frid igen, att du kunde le mot mig och säga som du brukade säga, mamma du ska se allt blir bra, du var alltid så go och rar, varför fattade jag inte att du mådde dåligt, varför sa du inget till mig, jag vill inte du skall vara död, jag vill inte, jag behöver dig.
Ångesten biter så hårt inom mig, jag vet inte längre hur jag ska klara mig.
Jag är arbetslös också och jag vet inte hur jag ska orka med att leta jobb igen, att få nya uppgifter, nya människor och rutiner, nya saker, jag har inte huvudet med mig, jag är så trög sedan du dog.
Du var min älskade lilla ängel, varför stannade du inte, varför blev du en änglason i himlen istället?
Vi ville alla ha dig här. Jag blir ombedd att sluta sörja dig nu, men jag vet inte hur, jag är så fruktansvärt förstörd, så hårt livet blev på bara en sekund. Finner inte motivationen, finner inte det sedan du försvann, jag vill inget mera, jag vet inte om jag kan.
Jag tänker så ofta på att komma efter, men så går inte heller det för då får jag ångest över de som finns kvar, som behöver mig och då jag stannar får jag ångest över att jag sviker dig igen, ännu en gång. Att jag stannar, lever när du inte kan det.
Livet är så svårt lilla hjärtat mitt, så fyllt av val och du gjorde ditt. Men ditt val betydde även ett val för oss andra, våra liv förstördes den dagen du gav dig av, för saknaden och tomheten efter dig kan ingen fylla.
Älskar och saknar dig tills mitt sista andetag för då ses vi igen älskade lilla Kim.
Mamma

torsdag 7 april 2011

Vilken värld vi lever i

Jag kan inte sluta tänka på vilken otroligt konstig värld vi lever i, vilken förvrängning allt har. Idag läste maken i tidningen att tre små pojkar på 8 år har förgripit sig på en sexårigårig liten pojke på ett daghem i Borås. Man kan inte sluta fundera på vart allt är på väg, sluta sända alla bisarra program på teven, återställ ordning, sluta att ha sexuella inslag i allt, det gör tokarna, tokigare.
Barnen får en förvrängd syn av allting, det är ju inte konstigt att våra barn inte orkar med det samhälle som manas fram av de som bara vill tjäna pengar, min son var känslig, jag tänker ofta på allt han såg, vilka intryck gjorde att han inte orkade med att leva mer.
Ska man stoppa självmorden får man börja rensa upp från grunden för vad är det för värld vi lever i.
I vissa lägen kanske det inte är så dåligt med gamla normer, man borde inte behöva sitta framför teven och se sexuella inslag i reklamen, man borde inte behöva se halvnakna kvinnor som gör att bilden av kvinnor blir billig, fria att göra vad man vill med dem, man borde inte sända dockusåpor. Att sända program där man visar vuxna människor stoppa in chokladpraliner i rumpan på en sovande man, vad är det för värld vi lever i.
Tror man verkligen inte att barnen tar vid sig av sådant här, ungdomarna, att de inte får en konstig syn på allting genom att se sådana saker, att det går alla obemärkt förbi, vissa har mera inneboende känslor än andra, man borde tänka på att en del kan gå sönder av att se och matas av bisarra saker.
Jag tänker så ofta på min son, allt som han tog vid sig av, att man kan göra det om man lider av till exempel aspergers man förstår inte riktigt vad skämtet bygger på, vad som förmedlas i budskapen och man kan bli ledsen över att världen är en sådan skitvärld som vuxna vill göra den till genom att ideligen mata oss alla med sådant på teve från morgon till kväll.
Bara mitt sätt att se på det här problemet men jag tror nog många håller med mig i det här, jag tar illa vid mig, vill inte se, men vad kan jag göra stänga av teven, inte se på teve alls, jag vill ju se de andra programmen.
Man måste reflektera över vilken värld vi lever i, vill vi fortsätta skapa bisarriteter? Vill vi att människor skall falla utanför ramen?
Vad vill vi med allt det här??

måndag 4 april 2011

Ångest kryper, jag ur helvetet vill

Åh älskade lilla Kim, idag kryper ångesten inom mig jag finner ingen ro, det gör ont, jag saknar Dig.
Jag vill ju inte leva mitt liv utan dig, det fattar du väl.
Jag vill upptäcka världen med dig, nu upptäcker du himlen utan mig. Snälla Kimpan varför gjorde du så, jag är ju helt själv, ingen kan förstå, vi hade en speciell grej bara vi två.
Jag tänker tillbaka på ditt ljungande skratt, jag blev alltid så fantastiskt glad av det, ända sedan du var en liten grabb du sprang runt oss på knubbiga ben och stojade så var du alltid så glad, herregud vart är Du idag?

Jag fattar inte vart tiden tar vägen, flyr från oss, jag blir äldre i själen, jag är gammal nu, jag har så svårt att ta in att du är borta för evigt, vem vill det, jag vill inte Kim?
Snälla Kim, ge mig en vind, blås på mig, en kall vind en varm dag så jag vet att det är du, blås liv i min själ för den har dött som du.
Jag är som en zombie, överallt är det ljud, det skriker och skränar lever faán och vet hut, jag orkar inte med stimmigheten mer, det borde bara ta slut.
Jag önskar lugn och ro, jag vill tänka på dig, på oss. Du och jag - mor och son.

Evighet, det har satt spår som aldrig kan blekna, så hårt att veta att du är borta, jag önskar det fanns vingar att köpa i paket, då flög jag till dig, gjorde ett besök.
Om jag bara fick se dig, så glad jag skulle vara. Underbara Kim, hör din mamma kalla.
Min rara kille hör hur jag skriker i förtvivlan, jag försöker få dig att fatta, jag önskar jag kunde rappa dig en sång, Likt denna: Mamma älskar dig, hör det nån gång, jag vill du ska veta, sjung med i min sång...
Älskade Kimpan du rappade så bra, jag har två sånger kvar det är allt idag, jag kan höra din röst, jag kan höra dig rappa, det känns sådan ångest i mitt bröst.

Kim älskade lilla barn, jag hade behövt dig nära mig idag, jag är så gammal i min själ, livet sprakar, jag har tappat min glöd.
Att du försvann från oss alla gjorde att sorgen fällde oss, jag tror världen kunde höra mig falla.
Jag ville skrika ut min fasa, inte mitt barn, det kan inte vara...
Jag tror jag blir galen!
Snälla Kim jag vill fatta vad som skett, jag vill veta.
Mitt inre gör så ont, det tär, svider i själen, den är öm, jag önskar fortfarande det vore en mardröm så jag bara kunde vakna upp. Vilken kram du skulle få då, älskade Kim.

Livet var elakt, livet var styggt, jag känner ingen frihet, livet är ej längre tryggt, jag har inte dig, du var det som betydde någonting, att ha sina barn älskade lilla hjärtat hur kunde du fara. Nu måste du för alltid våran ängel vara.
Saknad och älskad tills mitt sista andetag för då lilla Kimpan ses vi igen.
Mamma

söndag 3 april 2011

Guns N' Roses - Don't cry with lyrics

Världen utanför knackar på

Hallå, hallå världen utanför knackar på, jag vet inte jag är så efter.
Det uttrycket hade du gillat Kim, att mamma var efter, kunde nästan se dig le, värme inombords, så rinner den bort lika hastigt som den kom.
Krav, jag förstår hur du måste känt dig inför krav nu, jag känner mig kvävd av måsten, av saker som måste ske. Jag kan inte styra den hastighet som saker måste rulla på, jag måste söka jobb, ett två, ett två.

Min saknad är inte mindre, jag saknar dig mer, jag har inte lärt mig stå upp utan dig, men världen utanför hastar och drar, göra det du ska. Jag vet jag måste orka, fast jag egentligen inte gör det, jag vet jag måste orka, men jag vet att jag egentligen inte orkar. livet blir inte som jag vill, världen utanför styr.
Det är inte rätt att vi två skulle separeras, det var fel att göra så, älskade Kim varför tog du ditt liv, du fattar väl att mamma skulle sörja dig då?

Känner mig ensam i min sorg, det finns inget stopp, jag kan inte bara trycka på en knapp och göra som världen utanför, rusa bort, rusa förbi. Livet är ett hetslopp, det pågår nu, jag vill vila mig.
Det är så svårt att göra allt det man förväntar sig nu, ja sjukskrivning har vi inte råd med ju, då får vi skippa sommarens aktivitet, det är inte bra och vem vet, jag söker jobb, inte ett endaste svar, det är konstigt att man inte hör av sig, ett nej vore ok om det är så de vill det ska va. Bättre än tomhet som är allt man får idag.
Jag lärde mig en sak där jag jobbade sist, man är en förbrukningsvara, man är ingen, man är ingenting, bara en yrkesslav.
Jag önskar jag slapp gå med på det igen, men livet utanför knackar på, hallå, hallå, hallå

lördag 2 april 2011

Gregorian - Stairway To Heaven Live in Prague feat. Violet (Led Zepellin)

Gregorians - The Sound of Silince

Jag känner mig lite ensam






Jag känner mig som en liten apa som blygt tittar ut, rädd för världen utanför, jag har blivit lite skygg sedan du dog. Känner inte igen mig, jag vill inte vara med folk, jag vill vara ifred och sörja dig ännu en dag, jag har behov av detta, jag vill inte komma för långt, inte än, inte nu.
Jag måste vänta älskade Kim, jag tittar ut på livet precis som en apa lyfter jag på min hatt jag vet att det inte är tid ännu, jag får vänta, gömmer mig i minnen.
Jag saknar dig hela tiden, det är så otroligt tungt och svårt, charmen är borta, dock ser jag fram emot sommaren i husvagnen, att få koppla bort, bara vara, kanske skriva på min bok om dig, ja det blir väl ingen Camilla Läckberg precis, men jag hoppas kunna skriva en bok, jag vill göra det, jag vill nå ut till alla och säga GÖR DET EJ!! Ta aldrig ert liv...
Man ska inte ta sitt liv älskade Kim, kanske finner man frid men alla andra skadar man i resten av deras liv, det är väl inte okej, du var alltid så mån om oss andra, så underbart snäll inte ville du göra oss detta?
Jag är din mamma, jag är stolt, du var min son. Jag kunde aldrig önska mig en bättre son.

Tiden skall läka säger de vise, jag vet inte hur kan man läka saknaden? Det är saknaden som är svår, att veta att man inte tiden får, att vi inte får en framtid mer, jag undrar kan detta läka sen?
Jag vill höra din röst, jag vill höra dig tjata, jag vill höra dig skratta, jag vill se dig le, varför lämnade du mig lilla hjärtat, hur kunde du ens för en sekund tro att vi inte skulle sakna.
Jag önskar jag fick dig tillbaka, ja jag vet säg det inte, jag vill bara känna din närhet, jag vill du skall vara nära mig. Du var så ofattbart älskad, du lämnar ett gapande svart hål efter dig och ser vi inte upp slukar det oss helt, tar vårt sinne.
Jag för en kamp varenda dag för att leva mitt liv, för att vara jag igen, ja inte som förut men att leva ett liv, gå vidare på något sätt, en kamp mot det inre som smärtar så.
Om det bara inte skett, om du bara levde ändå, jag skulle kramat dig så du aldrig kom loss.
Men nu är livet så hårt, du är borta och jag står här med saknad och öppna sår, önskar, tror. Vic ses igen älskade lilla Kim.
Mamma

torsdag 31 mars 2011

Känner mig nedstämd igen

Jag har bakat limpor de ser fina ut, jag hoppas de smakar bra, ska prova i kväll när de fåt svalna av rejält och en kopp te .
Det blir gott skulle jag tro.
Nedstämd, ned. stämd, skadad, på flugen vilka ordval, jag har lagat lite mat gjorde en snabb makaron röra med tonfisk som jag brukar göra, tog reda på vitlökssåsen så det var väl ungefär som det brukar vara, som vi åt i Spanien du och jag. Jag saknar tiden jag fick ha med dig, alla stunder vi satt tillsammans och gjorde saker, jag önskar jag fick uppleva det igen, jag fattar inte det är så fruktansvärt svårt att jag inte kan få mera tid, att den gått åt.
Jag hatar att leva så här, ett liv utan dig känns så in i helvete svårt, ni får ursäkta mitt tonfall men så känns det i alla fall. Jag vill ju inte, fatta jag vill inte du ska vara DÖD.
Du lärde mig så mycket, jag upplevde så mycket tillsammans med dig, jag var så glad, det är så tomt, det gör så ont idag, varför Du?
Jag önskar jag fattat, jag önskar jag kunnat ändra, men ingen kunde ju det,  du gjorde det denna kalla dag, ensam, så ensam denna förbannade dag.
Jag ville aldrig du skulle känna dig ensam, älskade Kim, jag önskar du fattat all kärlek vi bar inom oss till dig.
Jag tänker tillbaka, du satt där med en nyköpt keps i din hand det fanns ett klistermärke som glimmade på din skärm, jag tänkte pilla bort den, men du sa: Mamma fattar du inte grejen, den ska va.
Jag saknar, jag saknar dig så mycket så jag blir sjuk, jag tror vissa dagar jag ska tappa vettet. Du och jag vi var ett, du var min son så underbart go och du tog dig tid att lära din mor, jag saknar alla stunder vi satt och bildhanterade, du höll på att få fnatt. Det var inte lätt att lära en gammal hund sitta, ja du Kim jag önskar jag fått ge mig av först, att jag sluppit uppleva detta, det var för mycket för mamma, du var alldeles för ung.
Du hade kärleken, hon fanns ju där. Varför Kim, gav du upp så där?
Inget kan skänka mig glädje mer, jag har tappat tron, på allt det där, du betydde för mycket, nu bär jag runt dig på mitt smycke. En sorgtyngd morsa, en toka har världen fått, jag vill inte tappa dig, jag ville ha dig kvar, jag önskar jag hållit hårt, hårt, hårt
Men jag släppte mitt tag och nu är du död, jag krampar mitt barn, jag vill inte du ska vara död. Jag gråter, jag känner förtvivlan inom mig, vad kan jag göra, säg, säg , säg...
Jag älskade dig med mitt modershjärta, jag saknar dig nu och du finns för alltid i mitt brustna hjärta.
Mamma

Jag och fången i tankarna

Jag har fångats i tankarna sedan du tog ditt liv, jag kommer inte ur det mera. Jag tänker på dig hela tiden, jag saknar dig så mycket. Min förtvivlan är jättestor, det gör så ont. Varför min son, hur kunde det gå så, varför tog du ditt liv?
Jag önskar du fanns här hos mig, just nu, för alltid, jag önskar jag kunde få en riktig önskan uppfylld men jag vet det går inte att få.
Saknaden har sönder mig, jag försöker leva lite grann, jag försöker göra det jag kan, men sorgen att mista dig har fått en överhand, den styr mig, mina tankar, jag är nu fången i mina tankar.
Försöker tänka på vackra minnen, underbara saker med dig, stunder av lycka, jag försöker se dig i mitt inre en stund, så jag kan glömma att du inte finns här hos mig.

Jag behöver drömma, göra det jag kan annars går jag under, sorgeskeppet flyter inte då. Så lite av mitt forna jag finns kvar det har ingen betydelse idag, jag ville ha dig här ingenting annat betyder något för mig. Jag är så stolt över att vara din mamma, du var så fin, du var så snäll. Jag kan fortsätta beskriva dig, allt är gott så varför du? Vad kan det finnas för syfte med det här?
Döden tog dig bort, för alltid, jag vill inte ha en evighet, jag vill ha Dig här och nu.
Du var min son och en bättre son kunde ingen önska sig. Tiden var knapp, jag visste inte att den rann iväg, jag är så ledsen, den bara smet sin väg. Om jag bara kunnat få ett facit blad då hade du ju levat idag, kunde inte Gud sett till dig, kunde han inte låtit mig behålla Dig.

Trötthet styr, tankarna är fångar som plågar mitt inre, jag ville så väl men det blev ju så fel. Jag älskar dig Kim, så oändligt mycket, jag tog förgivet. Förlåt mig för det...
Önskar jag fattat du mådde dåligt, jag önskar jag kunnat ändra på allt som nu blivit.
Jag har haft begravning för dig min son, jag ville du skulle ha det vackert, de sjöng Gabriellas sång, Halleluja och Tro, jag ville du skulle uppskattas, du var min älskade Kim nu hoppas jag i hjärtat att du funnit ro.

Jag lever mitt liv i en skugga, din just nu, jag andas den luft du borde andats här och nu. Jag drömmer dagdrömmar om dig, om oss. Jag hoppas på mirakel som aldrig kan ske, Men Kim jag lever, jag gör det för oss två.
Jag brukade läsa på Ludmillas blogg, jag tror jag ska ta och ge mig dit en sväng, hur det än är så tröstar det när jag vet att det jag känner har andra känt också. Sorgen är så tung Kimpan, så fruktansvärt tung att behöva bära på, att mista Dig var det absolut värsta som kunde hända i mitt liv, nu har det hänt det som inte fick ske och jag kan aldrig mera bli hel, du saknas ju.
Mamma


onsdag 30 mars 2011

Känner mig som en främling

Som en främling för sig själv jag det är en känsla jag bär på, känner mig annorlunda nu, ja jag menar att allt blev annorlunda då du dog Kimpan. Jag känner inte igen mig själv som jag var, jag är så tung i sinnet nu, förut flög tankarna som svalor i det blå, nu gräver de sig fram som grävlingar ur sina gryt.
Livet är ingen dans på rosor, nej det är allt annat än lätt att välja de vägar man skall ta i livets banala kringelkrokar.
Jag tänker på Dig Kim varenda dag, jag tänker på ditt leende som kunde få vem som helst att le, det gör så ont att veta att du inte skall le mer. Jag tänker på ditt smittande skratt, du kunde få oss alla att skratta så vi fick ont i magen, nu skrattar du inte mer och inte vi heller. Jag tänker på din röst, som fick oss att känna oss trygga, nu talar du inte mer och vi är som villebråd.
Förstår du då att det är tomt för oss som du lämnade kvar, förstår du hur hårt detta var för oss att mista den vi höll av. Vi ville ha ett liv med dig, en tid som vi skulle vara lyckliga, sommar, bad, skratt, grilla korv, du som skulle leka med alla de små syskonbarnen, vad blir det nu? Du finns ju inte mer, jag blir helt kall, jag fryser inuti, jag mår illa.
Det svindlar, jag vill inte att det ska vara så här, jag önskade dig livet, jag gav dig liv och du släckte det som jag släcker ditt ljus på kvällen. Borta nu och jag ska lära mig leva ett liv med detta helvetes kval.
Kim din väg den var så fel, du skulle vara kvar med oss att du är borta tog allt från oss, du visste inte hur hårt du skulle skada de som älskade dig, du lät oss bli zombies "levande döda" Vi vandrar kvar i denna sorgens dal, vi har inte ork att ta oss upp, ja det är nyss, men ändå inte det har gått 3 månader alldeles snart, känns för oss alla som en evighet.
Hur ska jag stå ut med att du är död, jag vet att på något sätt måste jag acceptera detta men hela mitt inre skriker i uppror, jag vill ha dig kvar, älskade hjärtat jag vill ha dig kvar, du är mitt älskade barn.
Jag försöker glömma den verklighet jag befinner mig i, jag försöker hoppas på ett mirakel, jag vill inte leva ett liv utan dig, men du har tvingat mig, jag befinner mig mitt i.
Det är inte rätt att du tystnat, att vi inte får höra dig rappa mera, det är så fel att vi inte längre kan le mot dig, ge dig kramar och säga att vi älskar dig, helvete jag mår illa, det svindlar, orkar inte med mer i mitt liv.
Det är alldeles för tomt, min själ värker, det gör så ont.
Varför lämnade du oss så här? Spillror, som skeppsbrutna till havs, vi sjunker och tar oss upp, klamrar oss fast på en flytande planka, så bräckligt och skört.
Vill leva, men på ett sätt vill jag dö för jag vill komma bort till Dig, det är så förbaskat svårt nu.
Snart kommer den lilla som du aldrig får se, du längtade så vad gör vi nu..
Vi ska berätta för h*n vem du var, det är så sorgligt att inte denna lille individ får känna den kärlek du var så fantastisk på att ge. Hur kunde du ge upp oss alla?
Jag känner mig som en främling för mig själv, jag är så deprimerad, ledsen kväll efter kväll efter kväll.
Önskar du vore här så du kunde få mig att skratta, önskar jag kunde höra din röst så jag fick känna mig trygg.
Du är så älskad av alla, varför Kim gav du dig av?
Mamma 

tisdag 29 mars 2011

En önskan om en annan Tid

Jag önskar jag kunnat befinna mig i en annan tid nu, en annan frekvens i mitt liv, att jag hade möjligheten att välja en väg som inte var för kort, jag önskar jag fick chansen att få dig tillbaka, jag önskar av hela mitt hjärta, jag önskar...

Men nu är det mars 2011, det är för sent. Om och om igen som en film spelas frekvenser upp, det är för sent, det är för sent. En ängel, ja Kim en ängel blev du, varför säg mig en bra orsak till att välja detta. Jag såg smärtan i ditt ansikte där ingen annan såg den, varför?  Varför var det för sent då jag såg den? Du låg i en kista då, hur kunde det bli så.

Jag blir alldeles tokig av detta. men så från ingenstans kom halsbandet just precis i dag då jag behövde det mest, du var så fin därpå, jag är så nöjd jag valde det fotografiet, det sista jag tog av dig älskade hjärtat nu bär jag dig med mig hela tiden. Så annorlunda mot vad jag tänkt mig livet allting blev, det känns så meningslöst allt.
Att du är död, kan inte finna en mening i allt det här, jag som trodde på att allt har ett syfte, så säg mig då vad var syftet här, vad skedde?
Varför tilläts du må så dåligt, varför, jag är så trött på det ordet nu VARFÖR... Tomt, innehållslöst så fult och kallt det är, jag hatar att höra det klinga där inne i mitt huvud, det bråkar med mig dygnet runt, klistrar sig fast. Usch!

Det blev en fin födelsedag, jag bär Kim med mig nu känns ju jättebra, jag är lycklig över detta lilla smycke. Jag önskade mig en stege lång nog till himmelen idag men jag fick ingen enda så jag får tänka ett slag, på något sätt kanske vi finner närhet ändå... jag hoppas du kan sända ett tecken det vore toppen idag.
Tittar ut, ser björken, ser snön, det är vinter än, jag ser hus på sned men inget fågelkvitter, det är tyst och stilla, livet har gjort dig illa, jag önskar det inte vore så men så måste det varit, känner mig nedstämd, måtte jag kunna ta mig i kragen, le för faán det är födelsedag..

Jag vet inte vad jag tänkte, skulle smärtan gå över idag för att det var min dag, tokiga jag så klart det inte gick inte ens för en dag, inte släpper ångesten sitt grepp, smärtan jag känner, hjärtat kramas av järnhand. Söker fridfullhet, söker ro vill ju leva lite grann ingenstans finner jag detta i mitt inre bo.
Fick blommor idag tulpaner av svärfar, olika färger-vackert..

Nu önskar jag mig bara en enda sak att du kunde komme ned från himmelen om så bra för en dag..
Mamma

måndag 28 mars 2011

Drömmar kan så lätt krossas

Drömmar, som vi bygger, luftslott i våra liv, så lätt de kan krossas som nu. Illusioner, steg i framtid som inte kan bli, en ängel är du nu. Drömmar om dagar som skulle bli, drömmar om barn som inte kan bli, drömmar om dagar av skratt, ekar, de ekar ifatt. Tider som aldrig mera kan bli.
Jag drömmer om Dig och om mig, jag hade drömmar om dig och din tjej, jag trodde det fanns tid, jag tog för givet, jag tog för givet att det skulle bli. Nu är du en ängel, ja så lätt drömmar krossas, saker vi inte vet, inte hinner säga, saker vi inte hinner med att göra. Tider vi byggt upp inom oss, saker, känslor, allt som vår väv av drömmar bygger på och som så lätt faller isär.
Det är illusioner, saker vi önskar, saker vi tar för givet, vänskapen, kärleken allt som fanns i de drömmar vi trodde fanns kvar. Allting ändras i ett nafs, vem kunde veta att tiden skulle säga adjö, ge sig av.
Vem kunde tro att jag ensam skulle stå kvar, att det inte skulle finnas drömmar kvar, säg mig min son, varför du ingenting sa...
Jag undrar varje dag om jag kunnat göra någonting, jag undrar varje dag varför du tog drömmen min, jag saknar dig, jag saknar illusionen av lycka. Nu står jag kvar med obehagets stämma inom mig, du är svag, du är inte värde ett dugg, du borde ha, du kunde ha, idiot, varför, detta är det som talar nu.
Jag är hård mot mig själv, tycker jag borde ha gjort någonting, borde ha vetat men jag byggde drömmar som jag inte delade med mig av, kanske om jag delat dem hade du levat idag. Du hade sett att du fanns i dem, men nu är du en ängel. Snälla älskade kom hem...

Heaven was needing a Hero

torsdag 24 mars 2011

Tog en promenad på bandet

Passade på att ta en promenad på bandet, inte så jag blev svett, bara för att röra mig i 30 minuter, bara skönt att ha det gjort en stund, att röra på kroppen.

Träna hårdare kan jag göra en annan dag när jag vill nu var det inget pass bara rörelse, skingra tankarna en stund så då fick jag inte bli svett, gick 2 km / 30 minuter, inte så förfärligt snabbt men skönt att röra på sig oavsett.
Jag behövde komma bort från tankens kraft en stund, inte ta bort dig men låta dig vila en stund, för det tar så mycket av min energi att tänka på dig, jag behöver lite av den energin för att orka mig framåt orka med vardagen.
Jag är sliten Kim, din död har tagit så hårt på mig, jag har ingen ork och jag tappar allt en del av mitt minne också, svårt att koncentrera mig men det ska väl bli bra igen en dag, bara jag får vila mig. det har inte varit lätt sedan du tog ditt liv, så många tankar och känslor som sveper med en in.

Skulle ju önska jag fick vara med dig igen, men då måste jag dö och jag kan inte göra det än, jag får alltså vänta på att se dig igen hjärtat mitt. Jag läser om saker för att lära mig hantera smärtan som jag har i mitt inre. Försöker förstå, vad som hänt, ja jag vet ju vad som hänt i mitt intellekt vet jag det så väl, men det är värre emotionellt, jag vill inte acceptera att du gjorde så, att den jag älskar bortom allt kunde göra så, jag vill ha dig här. Livet har blivit fyllt av faror som inte fanns där förut, man är så rädd hela tiden att det ska ta slut, att det ska hända någon av dem jag håller kära något, man har ju ingen garanti, livet ger ingen garanti och ingenting går i repris.

Jag ska ta och se på teven nu det är hockey igen, jag måste se om FBK vinner mot AIK även denna dag, jo det gör dom, de är jättebra. Inte en match har jag varit på i år men det finns teve och det känns skönt, man är inte så glad i folk just nu det går bra ändå jag ser på teven i lugn och ro mår inte så bra ännu men snart är jag bra igen Kim, när jag kan ta in att du har det bra nu, jag är inte redo än, jag är inte redo älskade vän.
Kramar om dig, känner du det. Älskar dig i evighet...
Mamma

Tito & Tarantula - Angry Cockroaches

Metallica-The Unforgiven 3 (with lyrics)

Saknad, så tung att inte livet klarar lätta den

Det är så tungt att sakna Dig, sorgepaketet väger bortom all kraft jag kan uppbringa. Folk säger att jag är stark, men jag vill skrika Jag är svag, jag försöker bara leva, överleva min sorg som vissa stunder sväljer mig hel.
Ja det är inte lätt att mista sitt barn och det värsta är att jag aldrig ens gett det en tanke, jag menar att något sådant kan ske, man tänker inte på att livet kan bli kort, man tar dagen för givet, man bara är men inte mer.
Jag vandrar i livet med en vetskap som jag inte vill ha, hur det känns att mista Dig en dag. Jag vill ju skrika ut det nu: Jag vill inte mista, jag vill inte mista Dig, kom tillbaka, kom tillbaka till mig
Ingenting händer, livet rullar på, jag trampar på samma fläck som då, jag är kvar, jag är en fånge i en vetskap som gör ont, jag vill inte veta. DET GÖR ONT...
Nu så försöker jag leva lite igen, det har snart gått 3 månader sen, jag vet ju att jag aldrig kan få dig tillbaka, men jag önskar ändå, det är det enda jag önskar mig nu.
Jag önskar klockan gick baklänges så jag kunde hålla dig kvar, att jag vetat allt jag vet idag och att jag kunnat hjälpa dig må bra. men ingenting kan ju bli bra igen, du är borta och jag kan önska hur mycket jag vill, det ändrar ingenting, inte ett jävla dugg.
Livet kan inte lätta den sorg jag känner, min son du är borta och jag är kvar.
Önskar jag kunde ta din plats så du fick vara kvar men vad hjälper det, det går ju inte, jag kan önska och önska men det blir ändå inget av.
Livet slog så hårt att jag aldrig mer kan resa mig upp, jag får kravla mig fram i vetskapen om att du inte längre är kvar. Sakna, sörja och tänka, vad mer kan jag göra. Du är en på miljarden, du är en ängel idag, min änglason den vackraste av dem alla i himmelen.
All världens kramar sänder jag till dig min älskade lilla Kim <3
Mamma



tisdag 22 mars 2011

Jag bloggar mig bort från helvetet

Så har det nu blivit att jag bloggar mig bort från helvetet, ja i alla fall så känns det som det är en bit av detta jag nu sett, att det var där jag hamnade den 2 januari detta år.
2011 skulle bli det nya året, med lycka, med nya influenser året då allt det svåra skulle ta slut, men knappast hann det börja innan du tar ditt liv och 2011 blev det värsta år mitt liv kan någonsin erbjuda mig <3
Du var ju mitt älskade barn, du var en del av mig, jag saknar allt, jag saknar Dig.

Jag bloggar för att slippa smärtan, saknaden som tär, ensamhet och mörker för att slippa sitta i helvetet där det känns som jag är. Jag straffar mig själv, jag är elak mot mitt inre, jag tänker på saker jag borde gjort så kanske du varit kvar, men vad vet jag egentligen om detta. Vem vet vad som gjort skillnad denna jävliga Dag?

Jag har mist dig, älskade barn, jag har tagit mig framåt dag för dag, fast jag vet inte alls hur det gått till, men jag lever och jag har bloggat mig bort från helvetete gap, jag är lugnare nu, jag tror jag accepterat att det är så här det blev, 2011 är det värsta året i mitt liv och inget kan någonsin mera bli så svårt. Jag har nått en botten och kravlat mig kvar, nu står jag på knäna och har lång väg kvar, men jag kommer lyckas dag efter dag. Fast sorgen och saknaden gärna håller mig kvar, jag vilar på minnen, de gör att du finns kvar, det känns så skönt, jag har en bit av dig kvar.

Min älskade kille vad gjorde allt så svårt, vad hände dig som gjorde att du inte villa vara kvar?

Utanför köksfönstret fladdrar en fjäril och håller sig kvar, trots snö och is, fortsätter den fladdra runt denna dag, är det ett tecken, är det du? Fins du hos mig ännu?
Jag vill så gärna finna tecken på ett liv efter detta, jag vill du ska leva om inte här så vidare i en annna dimension, du var ju värd allt, jag ville du skulle ha det bra, att inget kunnat göra dig illa, men nu är du borta och jag är kvar.

Bloggar och bloggar varenda dag, bloggar mig bort från ett helvete även denna dag...

Älskad och saknad i evighet/ Mamma

Ett hjärta i min famn

Ett hjärta i min famn

Jag har ett hjärta i min famn
jag kramar det
jag vårdar, jag sköter om

Det fick vingar en dag och flög sin väg
Jag står kvar
med en blodig famn
Så tomt det blev
Inget av det som så taktfullt bankade
blev kvar

Jag hade ett hjärta i min famn
Jag kramade det
nu är det borta men minnet är kvar.

(C)Tove Birkeland Brandt

lördag 19 mars 2011

Solen tittar in på mammas kind

Jag sitter här med kaffekoppen och glanar på datorskärmen, har pratat med en vän och hon gav mig en ny vinkel av boktipset så jag har skrivit till att känsliga personer inte bör läsa boken. Jag hade nog ett öppet sinne, men visst tyckte jag att det var lite otäckt med beskrivningen av helvetet fast ingen vill väl dit. Jag tror på Gud som alltet, att varje litet frö, vaje andetag, varje sak vi ser och upplever är Guds bild.
Du skrev i ditt avskedsbrev att du inte trodde på Gud och inte på Satan heller och jag har tänkt på allt det där, du var så ung. Jag vet inte riktigt vad jag tror, men jag måste tro för att klara mitt liv. Jag har alltid varit väldigt fasinerad av kyrkor, de har gett mig frid på ett annorlunda sätt, men jag är ingen troende som orkar läsa rad efter rad om Gud, jag tror på mitt sätt.
Jag vet inte varför du gav upp, jag ser inte meningen med detta, kanske beslutades det för länge sedan. I går ändrades min uppfattning ytterligare, då en människa jag gillat fått sitt straff för kvinnomisshandel, jag vänder mig mot det han gjort, det är så ofattbart fult. Jag trodde han visste saker, kände av saker, men om man fått en sådan gåva kan man väl inte missbruka allting så? Jag trodde han var en kärleksfull person, men jag tror inte längre detta.Vad jag vill säga är att våra bilder förändras hela tiden, åsikter osv men det runt oss består, träden, fåglar, bin, blommor, gräs, luften allt.
Själv läks jag av naturen och jag har börjat tycka att människors eviga pratande om ingenting är bortkastad tid, jag ser det andra inre frid, lugnet, tystnaden, jag kan vara tyst i timtal tillsammans med maken och det skaver oss aldrig inuti, sedan kan vi skratta och då har vi tänkt på samma sak på samma gång och vi kan le.
Jag kanske är udda jag vet inte, en kuf. Men jag vet att jag är jag och det är bra för mig. jag tränar mig på att ge mig själv en god självkänsla, jag är bra som jag är, jag duger och mitt sätt är mitt sätt vilket gör att jag accepterar att andra människor har sitt sätt att leva och handskas med sina liv och tankar.
Solen skiner på mammas kind, nästen som en smekning, jag tänker på dig önskar du vore här hos mig så jag kunde krama dig, men du kanske ser mig nu, kanske är du här hos oss i alla fall, kanske är det just därför jag mår lite bättre, jag vet inte jag ser dig inte och jag känner inte din närhet heller. Kan det vara mina mediciner?
Jag vill känna din närhet, saknar dig hela tiden älskade Kim. Jag hoppas du är med mig, jag tror att det är så, jag tror han ger mig den gåvan. Jag tror Kim.
Nu ska jag ta och dricka lite kaffe, skrapa ett par triss, jag spelar varje månad på ett par stycken och hoppas på en vinst som kan ta bort skulderna så vi kan börja om igen, men det är drömmar som bara spräcks efter en liten stund, men jag har dem kvar en stund, precis på samma sätt som Dig i mina vackra minnen som jag delat med dig...
Älskar dig i evigheten...
Mamma

torsdag 17 mars 2011

En solig dag och jag har kraft

Idag har jag varit på ett möte på försäkringskassan, träffat min handläggare och jag har bestämt att jag skall återgå till att arbeta igen ingen mera sjukskrivning, jag måste bryta mitt mönster nu, jag blir sjuk av min sorg annars. Jag söker massor av jobb, för jag vill jobba igen, jag vill komma ut, träffa människor och helt enkelt bara leva lite igen.
Man säger att jag är stark, kanske är jag stark, men jag vet att det inte blir bättre om jag inte gör saker bättre själv, man måste välja hur man ska göra och jag väljer livet. Nu ska jag ta ett litet steg var dag, komma tillbaka, jag måste ju leva utan dig även om jag inte vill så vad ska jag göra, alla behöver mig, jag måste börja le igen, finna ork och kraft, jag saknar dig inte mindre för det, snarare mer, men det kommer ju att vara i hela mitt liv.
jag kan inte välja att vara sjukskriven i resten av mitt liv heller så bara att göra en rivstart nu och se vart det bär av.
Solen skiner och jag har kraft, Ståle har farit på arbetsintervju på selma lagerlöf hotel, där han var erbjuden en plats tidigare, kanske får han sig ett jobb där med en gång då. Jag har pratat med Bibbi och hon har kanske någon annan på lut men ska ändå ha mig i åtanke så det känns ju bra. Får se jag tror det löser sig, det får bli som det blir.
Saknaden efter dig älskade Kim är enorm, men jag pratar om dig och då känns det lite bättre, det är så illa att man tror man ska tassa på tå och sluta prata, jag vill ju prata om Dig, jag vill att du ska leva med oss, även om du inte längre kan närvara.
Kanske låter detta tokigt men jag känner det så, jag tror du sitter bredvid mig och känner och ser, du följer mig och alla andra, du är en ängel nu, min underbara ängel som vakar över oss.
Jag tittar på dina kort, jag lider men jag har valt livet, jag har valt att leva och då måste jag våga ta steget och göra det, du får följa med mig i mitt hjärta och i mina tankar. Jag älskar dig nu och för alltid min underbara son.
Ja nu ska jag ta och sätta på mig träningsskor och ta en vända på bandet så jag får det gjort, ingen idé att sjuva på det mera nu, träna min feta lekamen. Jag behöver röra på mig och jag vet att det blir lättare ju mer jag gör det, till sist kommer jag kanske också tycka om det :-)
Livet blir inte som man tänkt, jag vet det nu och då är det heller ingen idé att göra sig förväntningar av det, på så vis slipper jag oroa mig eller göra mig själv ledsen i förskott och det får nog bli mina kloka ord idag. Så mycket klokhet jag uppnått sedan du försvann, så annorlunda mitt liv tvingades att bli.
Saknar och älskar Dig i evighet...
Mamma

måndag 14 mars 2011

♥ ·٠•●♥Ƹ̵̡Ӝ̵̨̄Ʒ♥●•٠· ♥ Tänker på dig ♥ ·٠•●♥Ƹ̵̡Ӝ̵̨̄Ʒ♥●

Som alla dagar sedan du dog så tänker jag på dig, jag hinner knappast vakna innan det börjar att skava inom mig, men ja det är min lott, jag får lov att sakna dig för alltid och ingen kan säga nu är det nog, för det är aldrig mera nog. Men jag kan leva för dig också vännen min, jag kan upptäcka saker åt dig också när jag blir stark igen, för jag är inte längre som jag brukade vara, det tog mig så hårt att mista dig, jag är inget av den du såg, jag är så krossad och det gör så ont, det brinner inuti mig av smärta.
Jag gjorde några filmer till din ära i går, jag vill man ska se den kille jag såg, att du saknas mig. De sa en gång att jag inte hade foton av dig, vilken jävla idiotisk kommentar va? Vilken betydelse har det när du är död, vem som har mest bilder, men det var nog jag i alla fall, jag lever med kameran och jag är glad att jag fotade dig så mycket för nu har jag dina minnen i bilder, jag har dig kvar på ett speciellt sätt genom de här bilderna.
Jag tänker tillbaka på allt som har hänt, före din död och efter din död. Hur sagan om en tät familj försvann, där förhoppningar grusades, där man dömde, bråkade, grusade allt och du som försvann, inte ens det kunde få människor att vara snälla, de hade ingen empati, det fanns bara elakheter inom dem, jag kan se det så fruktansvärt klart nu när det gått en tid. Vilka var dom att döma mig, fanns de i våra liv? Nej de fanns inte där för Dig och de fanns inte där för mig, de var illusioner, de var tankar vi skapat, våra förhoppningar, våra drömmar och de krossade oss en tid.
Nu står jag här själv vännen och tänker på dig, min kärlek till dig är ren, jag är din mamma och du min son, det kan inte ens döden ta ifrån oss, vår kärlek till varandra. Jag omfamnar Dig och tackar för att du fanns i mitt liv, för du betydde allt för mig, du var ren, så full av empati och omsorg för andra, så full av kärlek,  det skulle inte varit din tur att gå.
Men nu blev det ju så du gick ifrån mig i alla fall och jag gråter, känner en ångest som vrider sönder mitt inre. Jag fattade inte att du mådde dåligt, jag trodde du mådde bra. Så mycket hände oss två och nu kan ingenting längre bli bra, det är så jävla orättvist.
Livet kunde varit mildare men det ville fara hårt fram, jag är så ledsen att du inte lyckan fann, att du inte kunde känna att livet var till för att levas. Jag önskar varenda dag att jag kunde få dig tillbaka, men jag vet ju Du är död, du är borta.
Min sorg får jag bära, år efter år och förhoppningsvis kan den bli lite mildare när tiden går, just nu, nej nu vill jag mest bara vara med dig, i tankar och minnen lever jag ett liv, för då smärtar det mindre än att leva helt utan dig Kim.
Dina rökelser brinner, ditt ljus är tänt, du har mina tankar och jag hoppas du kärleken känt.
Älskar och saknar dig i evighet min son...
Mamma

lördag 12 mars 2011

Mamma, mamma, mamma

Tänk om jag ändå kunde höra dig säga det igen, mamma, mamma, mamma, när jag inte lyssnade på dig direkt brukade du irritera mig på det här sättet genom att upprepa, Gud vad jag saknar Dig, jag fattar inte hur jag orkar dag efter dag, att datumen på almenackan ändras. Jag känner det i alla fall som att det är den 2 januari i år, du har dött, du har hängt dig säger dom, JAG VILL INTE, fattar du det, jag vill inte.
Om jag tar min myndigaste röst och ropar åt dig att komma tillbaka, kommer du då?
Nej du kan ju inte komma tillbaka igen du har gått din väg till andra sidan, vart är andra sidan???
Kim har du det bra nu? Saknar du oss inte lite granna i alla fall?
Många är oroliga för mig, finns inget att oroa sig över, jag sörjer min son, han är DÖD. Det finns inget jag kan göra mer, jag är maktlös, jag kan bara sakna.
Du kände skuld för oss alla, du bar ansvar för alla synder i världen, du var så full av empati för alla, hur hade det varit om du tänkt på dig själv. Hur kan jag leva vidare när du är död? Ja en bit av mig är död, det är gapande öppet sår som om man skurit bort dig med tvång och jag tror aldrig mer det kommer läka. Det gör så jävla ont att mista Dig, fattar du det?
Hur går man vidare med livet när man mist den man så gränslöst älskar? Hur klarar man av det faktum att du är Död?
Jag vet inte, jag bara gör det, jag skriver ut min smärta, min ångest  och allt det som finns i mitt inre, skriver rad efter rad, dag efter dag. Det har blivit min räddning, ja min sjukskrivning tar snart slut och den får göra det, jag ska jobba om jag finner ett jobb igen, jag har ju mist det jag hade mitt i det här, men ja livet har inte farit lättsamt fram så varför är jag inte förvånad, säg mig varför Kim?
Jag vill tro att du är kvar här med oss, att du är här med mig trots allt bara det att jag inte har förmågan att se dig längre det är väl så älskade kimpan, du stannar väl här och hjälper mig stå ut, är det därför jag orkar?
Du är en ängel nu en av de vackraste man skådat jag bara vet det för du var en ängel i livet, vi behövde dig så enormt mycket, men du gav dig ändå av.
Jag har läst massor om ungdomar nu, kritiska perioder i deras liv, saker som tynger och jag önskar jag tagit mig tid att läsa då du levde, men då var jag självupptagen, fullt ös att försörja mig, livet rann bort och det som betydde något försvann, POFF och du var död, du tog ditt liv.
Jag är inte längre ensam, jag har så många andra i mitt liv, men jag saknar dig hela tiden, Dig Kim.
Varför kan inte allt bara vara en ond dröm, en dröm jag kan vakna upp ur, varför fick det hända. Säg mig Gud vad var meningen med det här???
Det går inte en vaken sekund utan att du är i mina tankar, mitt hjärta knyts i kramper genom tanken på att du är borta, magen värker, jag vet inte hur jag sak stå ut, hela kroppen strejkar, jag älskade dig så gränslöst mycket och det gör så ont att leva utan dig Kim, saknar dig hela tiden och mitt liv kan aldrig bli det samma igen.
Mamma

fredag 11 mars 2011

kim lindqvist rip 2011.wmv

kim lindqvist rip 2011.wmv

Herrgud Kim jag blir faan mej galen

Ja så är det faktiskt, det känns så jävligt att jag tror jag till slut mister förståndet, jag hade dig så fruktansvärt kär mitt barn och du var ju lillen, för alltid. Varför i helvete tog du då ditt liv??
Jag sitter här, tårarna som spränger i mitt bröst, jag vill du ska vara hos mig, jag vill sitta och prata med dig, känna din kram och nu får jag aldrig mer känna den, hur ska jag överleva det här, säg mig det. Jag dyker så djupt vissa dagar att bara mörker omsluter mig fattar inte att du kunde överge oss så här. Du hängde dig lilla älskade vännen, varför?
Jag tänker så ofta på just det där, vad du valde att göra, jag undrar varenda dag om du hann ångra dig, om du kände panik, om du led. jag ber till Gud att du slapp allt det där.


Jag vet inte varför du behövde dö, jag vet inte varför du valde att göra det, men jag vet att du gjort mig och många andra mycket illa. Vi älskade Dig och du betydde så mycket i våra liv, nu står vi här och det är så förbannat tomt. Det gör så ont. Jag känner mig verkligen som om jag skall mista förståndet vissa stunder, bli galen. Det vore väl något? Jag kan inte ge upp,  för allt för många har mina tassavtryck inom sig, jag klarar inte att göra dem illa, men jag skulle vilja följa efter dig, vara där du är, trösta dig och aldrig lämna dig ensam, men jag måste stanna här. En dag ses vi igen min son och vissa dagar längtar jag väldigt mycket dit, jag önskar jag förstått hur du mådde, jag önskar jag kunnat förändra vår historia. Älskade lilla vännen jag vet inte hur jag ska bli hel igen, hur ska det gå till jag har ju inte längre Dig. Saknad som tär, varenda vaken stund, det plågar mig, skam, skuld, ångest. Ja allt känner jag inom mig, jag svek dig, förstod inte och nu är det försent.
Älskar och saknar dig tills mitt sista andetag för då ses vi igen älskade lilla Kim

HK & WizH - Skitsnack

Bangande Sången

tisdag 8 mars 2011

En stormig dag och du saknas för alltid

Jag saknar dig min älskade, älskade son. Var timma finns du i mina tankar, jag saknar dig så otroligt mycket.
Fattar inget av det som hänt det är fortfarande bara ett stort frågetecken, jag vet inte vad som tog åt dig, jag vet inte vad som drev dig till att göra slut på ditt liv. Du var så älskad och ändå så räckte det inte, varför?

Jag hoppas en dag kunna finna en framtid, ett sätt att leva utan dig, jag vet att jag måste ta mig vidare, jag måste leva mitt liv utan dig min son. Jag tänker så ofta på dig där i kistan, då jag stod där och strök ditt hår, jag undrar om du kunde se mig, om du kan se min sorg, om du kan känna min saknad. Inget kan bli det samma igen, du förändrade allas framtid, vårt tänkande, våra liv.
Kanske förstod du inte att det skulle bli så, men du gjorde det med ditt val, du bestämde hur våra liv skulle bli och vi gråter, vi saknar. Vi känner oss krossade, jag förstår inte att du valde att göra så.

Du hade en framtid att se fram emot, att skaffa egen lägenhet, din flickvän, djur, småbarn, att skaffa egna små knaddar en dag och du valde bort allt det här, Varför?
Nej jag får inte svaren, du tog även dem ifrån oss, jag gråter och jag saknar Dig, älskade lilla underbara Kim.
Mamma ville du skulle ha det bra, jag ville så mycket för dig, nu finns du inte med oss här längre och jag har bara sorgen kvar. Det är så förtvivlat tomt, det gör så ont att aldrig mera få vara med dig, att få krama dig att höra dig prata eller skratta och att glädjas med dig. Du är borta och vi är lämnade i en förtvivlad Sorg.
Mamma

måndag 7 mars 2011

Du är så fruktansvärt saknad

Det går framåt, dag läggs till dag och tiden tickar. Jag förvånas över att jag orkar, all den saknad jag känner över dig min son, så tomt det är så fruktansvärt att leva utan dig.
Så mycket snö utanför, jag som längtar efter våren, att få skapa en plats för oss att tänka på dig, att bara få sitta i lugn och ro, tända ett ljus att få känna en närhet, skapa  en plats för frid en inre fridfull känsla. I morgon ska jag en tur till minneslunden och tända ett ljus för dig.
Jag saknar Dig så är det bara, hela jag är fylld av en saknad, det är tomt, svårt.
Jag ska ta fram blocket och pennorna sätta mig och teckna en stund, skapa det gör gott, tar bort tankarna lite, det tar bort det svåra, jag sitter här med kaffet och tänker, så då kan det vara bra att störa ordningen lite.
Jag behöver se livet inte bara döden, jag har dina syskon, mina barnbarn. Helena som vaggar lite lätt framåt nu, hon har fått foglossning, stackarn. Hon ska ha i mitten av maj så hon får gå ett tag till, sedan kommer ditt 5:e syskonbarn, mitt barnbarn. Du hade glatt dig över detta det vet jag för du älskade alla dina syskonbarn, de var så speciella för dig och ditt tålamod var gudomligt, du lekte med dom och gjorde deras liv så glatt. Du tog dig tid, spelade spel med dem och de saknar dig, du var deras idol, de vill ju vara precis som dig små som de är, du var LillKim deras fantastiske morbror. Det är så svårt för oss alla utan Dig.
Tänk att det skulle bli så här i våran familj, att du skulle gå bort, ta ditt liv och att vi alla skulle få leva ett liv utan dig, jag fattar inte, jag vill faktiskt inte fatta, det är inte rätt.
Du är så fruktansvärt saknad, livet har stannat upp för oss och vi för en daglig kamp för överlevnad, för att kunna skratta igen, för att kunna känna glädje. Vi förstår inte ditt beslut och du kan aldrig begära det, jag vet du är i Nangijala, i paradiset i himlen, jag vet du är en ängel nu, min ängel. Jag ber dig att vaka över oss alla... Vi behöver det!
Mamma