Mamma, mamma, mamma

Tänk om jag ändå kunde höra dig säga det igen, mamma, mamma, mamma, när jag inte lyssnade på dig direkt brukade du irritera mig på det här sättet genom att upprepa, Gud vad jag saknar Dig, jag fattar inte hur jag orkar dag efter dag, att datumen på almenackan ändras. Jag känner det i alla fall som att det är den 2 januari i år, du har dött, du har hängt dig säger dom, JAG VILL INTE, fattar du det, jag vill inte.
Om jag tar min myndigaste röst och ropar åt dig att komma tillbaka, kommer du då?
Nej du kan ju inte komma tillbaka igen du har gått din väg till andra sidan, vart är andra sidan???
Kim har du det bra nu? Saknar du oss inte lite granna i alla fall?
Många är oroliga för mig, finns inget att oroa sig över, jag sörjer min son, han är DÖD. Det finns inget jag kan göra mer, jag är maktlös, jag kan bara sakna.
Du kände skuld för oss alla, du bar ansvar för alla synder i världen, du var så full av empati för alla, hur hade det varit om du tänkt på dig själv. Hur kan jag leva vidare när du är död? Ja en bit av mig är död, det är gapande öppet sår som om man skurit bort dig med tvång och jag tror aldrig mer det kommer läka. Det gör så jävla ont att mista Dig, fattar du det?
Hur går man vidare med livet när man mist den man så gränslöst älskar? Hur klarar man av det faktum att du är Död?
Jag vet inte, jag bara gör det, jag skriver ut min smärta, min ångest  och allt det som finns i mitt inre, skriver rad efter rad, dag efter dag. Det har blivit min räddning, ja min sjukskrivning tar snart slut och den får göra det, jag ska jobba om jag finner ett jobb igen, jag har ju mist det jag hade mitt i det här, men ja livet har inte farit lättsamt fram så varför är jag inte förvånad, säg mig varför Kim?
Jag vill tro att du är kvar här med oss, att du är här med mig trots allt bara det att jag inte har förmågan att se dig längre det är väl så älskade kimpan, du stannar väl här och hjälper mig stå ut, är det därför jag orkar?
Du är en ängel nu en av de vackraste man skådat jag bara vet det för du var en ängel i livet, vi behövde dig så enormt mycket, men du gav dig ändå av.
Jag har läst massor om ungdomar nu, kritiska perioder i deras liv, saker som tynger och jag önskar jag tagit mig tid att läsa då du levde, men då var jag självupptagen, fullt ös att försörja mig, livet rann bort och det som betydde något försvann, POFF och du var död, du tog ditt liv.
Jag är inte längre ensam, jag har så många andra i mitt liv, men jag saknar dig hela tiden, Dig Kim.
Varför kan inte allt bara vara en ond dröm, en dröm jag kan vakna upp ur, varför fick det hända. Säg mig Gud vad var meningen med det här???
Det går inte en vaken sekund utan att du är i mina tankar, mitt hjärta knyts i kramper genom tanken på att du är borta, magen värker, jag vet inte hur jag sak stå ut, hela kroppen strejkar, jag älskade dig så gränslöst mycket och det gör så ont att leva utan dig Kim, saknar dig hela tiden och mitt liv kan aldrig bli det samma igen.
Mamma