Ångest kryper, jag ur helvetet vill

Åh älskade lilla Kim, idag kryper ångesten inom mig jag finner ingen ro, det gör ont, jag saknar Dig.
Jag vill ju inte leva mitt liv utan dig, det fattar du väl.
Jag vill upptäcka världen med dig, nu upptäcker du himlen utan mig. Snälla Kimpan varför gjorde du så, jag är ju helt själv, ingen kan förstå, vi hade en speciell grej bara vi två.
Jag tänker tillbaka på ditt ljungande skratt, jag blev alltid så fantastiskt glad av det, ända sedan du var en liten grabb du sprang runt oss på knubbiga ben och stojade så var du alltid så glad, herregud vart är Du idag?

Jag fattar inte vart tiden tar vägen, flyr från oss, jag blir äldre i själen, jag är gammal nu, jag har så svårt att ta in att du är borta för evigt, vem vill det, jag vill inte Kim?
Snälla Kim, ge mig en vind, blås på mig, en kall vind en varm dag så jag vet att det är du, blås liv i min själ för den har dött som du.
Jag är som en zombie, överallt är det ljud, det skriker och skränar lever faán och vet hut, jag orkar inte med stimmigheten mer, det borde bara ta slut.
Jag önskar lugn och ro, jag vill tänka på dig, på oss. Du och jag - mor och son.

Evighet, det har satt spår som aldrig kan blekna, så hårt att veta att du är borta, jag önskar det fanns vingar att köpa i paket, då flög jag till dig, gjorde ett besök.
Om jag bara fick se dig, så glad jag skulle vara. Underbara Kim, hör din mamma kalla.
Min rara kille hör hur jag skriker i förtvivlan, jag försöker få dig att fatta, jag önskar jag kunde rappa dig en sång, Likt denna: Mamma älskar dig, hör det nån gång, jag vill du ska veta, sjung med i min sång...
Älskade Kimpan du rappade så bra, jag har två sånger kvar det är allt idag, jag kan höra din röst, jag kan höra dig rappa, det känns sådan ångest i mitt bröst.

Kim älskade lilla barn, jag hade behövt dig nära mig idag, jag är så gammal i min själ, livet sprakar, jag har tappat min glöd.
Att du försvann från oss alla gjorde att sorgen fällde oss, jag tror världen kunde höra mig falla.
Jag ville skrika ut min fasa, inte mitt barn, det kan inte vara...
Jag tror jag blir galen!
Snälla Kim jag vill fatta vad som skett, jag vill veta.
Mitt inre gör så ont, det tär, svider i själen, den är öm, jag önskar fortfarande det vore en mardröm så jag bara kunde vakna upp. Vilken kram du skulle få då, älskade Kim.

Livet var elakt, livet var styggt, jag känner ingen frihet, livet är ej längre tryggt, jag har inte dig, du var det som betydde någonting, att ha sina barn älskade lilla hjärtat hur kunde du fara. Nu måste du för alltid våran ängel vara.
Saknad och älskad tills mitt sista andetag för då lilla Kimpan ses vi igen.
Mamma

Jag bloggar mig bort från helvetet

Så har det nu blivit att jag bloggar mig bort från helvetet, ja i alla fall så känns det som det är en bit av detta jag nu sett, att det var där jag hamnade den 2 januari detta år.
2011 skulle bli det nya året, med lycka, med nya influenser året då allt det svåra skulle ta slut, men knappast hann det börja innan du tar ditt liv och 2011 blev det värsta år mitt liv kan någonsin erbjuda mig <3
Du var ju mitt älskade barn, du var en del av mig, jag saknar allt, jag saknar Dig.

Jag bloggar för att slippa smärtan, saknaden som tär, ensamhet och mörker för att slippa sitta i helvetet där det känns som jag är. Jag straffar mig själv, jag är elak mot mitt inre, jag tänker på saker jag borde gjort så kanske du varit kvar, men vad vet jag egentligen om detta. Vem vet vad som gjort skillnad denna jävliga Dag?

Jag har mist dig, älskade barn, jag har tagit mig framåt dag för dag, fast jag vet inte alls hur det gått till, men jag lever och jag har bloggat mig bort från helvetete gap, jag är lugnare nu, jag tror jag accepterat att det är så här det blev, 2011 är det värsta året i mitt liv och inget kan någonsin mera bli så svårt. Jag har nått en botten och kravlat mig kvar, nu står jag på knäna och har lång väg kvar, men jag kommer lyckas dag efter dag. Fast sorgen och saknaden gärna håller mig kvar, jag vilar på minnen, de gör att du finns kvar, det känns så skönt, jag har en bit av dig kvar.

Min älskade kille vad gjorde allt så svårt, vad hände dig som gjorde att du inte villa vara kvar?

Utanför köksfönstret fladdrar en fjäril och håller sig kvar, trots snö och is, fortsätter den fladdra runt denna dag, är det ett tecken, är det du? Fins du hos mig ännu?
Jag vill så gärna finna tecken på ett liv efter detta, jag vill du ska leva om inte här så vidare i en annna dimension, du var ju värd allt, jag ville du skulle ha det bra, att inget kunnat göra dig illa, men nu är du borta och jag är kvar.

Bloggar och bloggar varenda dag, bloggar mig bort från ett helvete även denna dag...

Älskad och saknad i evighet/ Mamma

Solen tittar in på mammas kind

Jag sitter här med kaffekoppen och glanar på datorskärmen, har pratat med en vän och hon gav mig en ny vinkel av boktipset så jag har skrivit till att känsliga personer inte bör läsa boken. Jag hade nog ett öppet sinne, men visst tyckte jag att det var lite otäckt med beskrivningen av helvetet fast ingen vill väl dit. Jag tror på Gud som alltet, att varje litet frö, vaje andetag, varje sak vi ser och upplever är Guds bild.
Du skrev i ditt avskedsbrev att du inte trodde på Gud och inte på Satan heller och jag har tänkt på allt det där, du var så ung. Jag vet inte riktigt vad jag tror, men jag måste tro för att klara mitt liv. Jag har alltid varit väldigt fasinerad av kyrkor, de har gett mig frid på ett annorlunda sätt, men jag är ingen troende som orkar läsa rad efter rad om Gud, jag tror på mitt sätt.
Jag vet inte varför du gav upp, jag ser inte meningen med detta, kanske beslutades det för länge sedan. I går ändrades min uppfattning ytterligare, då en människa jag gillat fått sitt straff för kvinnomisshandel, jag vänder mig mot det han gjort, det är så ofattbart fult. Jag trodde han visste saker, kände av saker, men om man fått en sådan gåva kan man väl inte missbruka allting så? Jag trodde han var en kärleksfull person, men jag tror inte längre detta.Vad jag vill säga är att våra bilder förändras hela tiden, åsikter osv men det runt oss består, träden, fåglar, bin, blommor, gräs, luften allt.
Själv läks jag av naturen och jag har börjat tycka att människors eviga pratande om ingenting är bortkastad tid, jag ser det andra inre frid, lugnet, tystnaden, jag kan vara tyst i timtal tillsammans med maken och det skaver oss aldrig inuti, sedan kan vi skratta och då har vi tänkt på samma sak på samma gång och vi kan le.
Jag kanske är udda jag vet inte, en kuf. Men jag vet att jag är jag och det är bra för mig. jag tränar mig på att ge mig själv en god självkänsla, jag är bra som jag är, jag duger och mitt sätt är mitt sätt vilket gör att jag accepterar att andra människor har sitt sätt att leva och handskas med sina liv och tankar.
Solen skiner på mammas kind, nästen som en smekning, jag tänker på dig önskar du vore här hos mig så jag kunde krama dig, men du kanske ser mig nu, kanske är du här hos oss i alla fall, kanske är det just därför jag mår lite bättre, jag vet inte jag ser dig inte och jag känner inte din närhet heller. Kan det vara mina mediciner?
Jag vill känna din närhet, saknar dig hela tiden älskade Kim. Jag hoppas du är med mig, jag tror att det är så, jag tror han ger mig den gåvan. Jag tror Kim.
Nu ska jag ta och dricka lite kaffe, skrapa ett par triss, jag spelar varje månad på ett par stycken och hoppas på en vinst som kan ta bort skulderna så vi kan börja om igen, men det är drömmar som bara spräcks efter en liten stund, men jag har dem kvar en stund, precis på samma sätt som Dig i mina vackra minnen som jag delat med dig...
Älskar dig i evigheten...
Mamma