onsdag 30 mars 2011

Känner mig som en främling

Som en främling för sig själv jag det är en känsla jag bär på, känner mig annorlunda nu, ja jag menar att allt blev annorlunda då du dog Kimpan. Jag känner inte igen mig själv som jag var, jag är så tung i sinnet nu, förut flög tankarna som svalor i det blå, nu gräver de sig fram som grävlingar ur sina gryt.
Livet är ingen dans på rosor, nej det är allt annat än lätt att välja de vägar man skall ta i livets banala kringelkrokar.
Jag tänker på Dig Kim varenda dag, jag tänker på ditt leende som kunde få vem som helst att le, det gör så ont att veta att du inte skall le mer. Jag tänker på ditt smittande skratt, du kunde få oss alla att skratta så vi fick ont i magen, nu skrattar du inte mer och inte vi heller. Jag tänker på din röst, som fick oss att känna oss trygga, nu talar du inte mer och vi är som villebråd.
Förstår du då att det är tomt för oss som du lämnade kvar, förstår du hur hårt detta var för oss att mista den vi höll av. Vi ville ha ett liv med dig, en tid som vi skulle vara lyckliga, sommar, bad, skratt, grilla korv, du som skulle leka med alla de små syskonbarnen, vad blir det nu? Du finns ju inte mer, jag blir helt kall, jag fryser inuti, jag mår illa.
Det svindlar, jag vill inte att det ska vara så här, jag önskade dig livet, jag gav dig liv och du släckte det som jag släcker ditt ljus på kvällen. Borta nu och jag ska lära mig leva ett liv med detta helvetes kval.
Kim din väg den var så fel, du skulle vara kvar med oss att du är borta tog allt från oss, du visste inte hur hårt du skulle skada de som älskade dig, du lät oss bli zombies "levande döda" Vi vandrar kvar i denna sorgens dal, vi har inte ork att ta oss upp, ja det är nyss, men ändå inte det har gått 3 månader alldeles snart, känns för oss alla som en evighet.
Hur ska jag stå ut med att du är död, jag vet att på något sätt måste jag acceptera detta men hela mitt inre skriker i uppror, jag vill ha dig kvar, älskade hjärtat jag vill ha dig kvar, du är mitt älskade barn.
Jag försöker glömma den verklighet jag befinner mig i, jag försöker hoppas på ett mirakel, jag vill inte leva ett liv utan dig, men du har tvingat mig, jag befinner mig mitt i.
Det är inte rätt att du tystnat, att vi inte får höra dig rappa mera, det är så fel att vi inte längre kan le mot dig, ge dig kramar och säga att vi älskar dig, helvete jag mår illa, det svindlar, orkar inte med mer i mitt liv.
Det är alldeles för tomt, min själ värker, det gör så ont.
Varför lämnade du oss så här? Spillror, som skeppsbrutna till havs, vi sjunker och tar oss upp, klamrar oss fast på en flytande planka, så bräckligt och skört.
Vill leva, men på ett sätt vill jag dö för jag vill komma bort till Dig, det är så förbaskat svårt nu.
Snart kommer den lilla som du aldrig får se, du längtade så vad gör vi nu..
Vi ska berätta för h*n vem du var, det är så sorgligt att inte denna lille individ får känna den kärlek du var så fantastisk på att ge. Hur kunde du ge upp oss alla?
Jag känner mig som en främling för mig själv, jag är så deprimerad, ledsen kväll efter kväll efter kväll.
Önskar du vore här så du kunde få mig att skratta, önskar jag kunde höra din röst så jag fick känna mig trygg.
Du är så älskad av alla, varför Kim gav du dig av?
Mamma 

Inga kommentarer: