Känner mig nedstämd igen

Jag har bakat limpor de ser fina ut, jag hoppas de smakar bra, ska prova i kväll när de fåt svalna av rejält och en kopp te .
Det blir gott skulle jag tro.
Nedstämd, ned. stämd, skadad, på flugen vilka ordval, jag har lagat lite mat gjorde en snabb makaron röra med tonfisk som jag brukar göra, tog reda på vitlökssåsen så det var väl ungefär som det brukar vara, som vi åt i Spanien du och jag. Jag saknar tiden jag fick ha med dig, alla stunder vi satt tillsammans och gjorde saker, jag önskar jag fick uppleva det igen, jag fattar inte det är så fruktansvärt svårt att jag inte kan få mera tid, att den gått åt.
Jag hatar att leva så här, ett liv utan dig känns så in i helvete svårt, ni får ursäkta mitt tonfall men så känns det i alla fall. Jag vill ju inte, fatta jag vill inte du ska vara DÖD.
Du lärde mig så mycket, jag upplevde så mycket tillsammans med dig, jag var så glad, det är så tomt, det gör så ont idag, varför Du?
Jag önskar jag fattat, jag önskar jag kunnat ändra, men ingen kunde ju det,  du gjorde det denna kalla dag, ensam, så ensam denna förbannade dag.
Jag ville aldrig du skulle känna dig ensam, älskade Kim, jag önskar du fattat all kärlek vi bar inom oss till dig.
Jag tänker tillbaka, du satt där med en nyköpt keps i din hand det fanns ett klistermärke som glimmade på din skärm, jag tänkte pilla bort den, men du sa: Mamma fattar du inte grejen, den ska va.
Jag saknar, jag saknar dig så mycket så jag blir sjuk, jag tror vissa dagar jag ska tappa vettet. Du och jag vi var ett, du var min son så underbart go och du tog dig tid att lära din mor, jag saknar alla stunder vi satt och bildhanterade, du höll på att få fnatt. Det var inte lätt att lära en gammal hund sitta, ja du Kim jag önskar jag fått ge mig av först, att jag sluppit uppleva detta, det var för mycket för mamma, du var alldeles för ung.
Du hade kärleken, hon fanns ju där. Varför Kim, gav du upp så där?
Inget kan skänka mig glädje mer, jag har tappat tron, på allt det där, du betydde för mycket, nu bär jag runt dig på mitt smycke. En sorgtyngd morsa, en toka har världen fått, jag vill inte tappa dig, jag ville ha dig kvar, jag önskar jag hållit hårt, hårt, hårt
Men jag släppte mitt tag och nu är du död, jag krampar mitt barn, jag vill inte du ska vara död. Jag gråter, jag känner förtvivlan inom mig, vad kan jag göra, säg, säg , säg...
Jag älskade dig med mitt modershjärta, jag saknar dig nu och du finns för alltid i mitt brustna hjärta.
Mamma

Känner mig som en främling

Som en främling för sig själv jag det är en känsla jag bär på, känner mig annorlunda nu, ja jag menar att allt blev annorlunda då du dog Kimpan. Jag känner inte igen mig själv som jag var, jag är så tung i sinnet nu, förut flög tankarna som svalor i det blå, nu gräver de sig fram som grävlingar ur sina gryt.
Livet är ingen dans på rosor, nej det är allt annat än lätt att välja de vägar man skall ta i livets banala kringelkrokar.
Jag tänker på Dig Kim varenda dag, jag tänker på ditt leende som kunde få vem som helst att le, det gör så ont att veta att du inte skall le mer. Jag tänker på ditt smittande skratt, du kunde få oss alla att skratta så vi fick ont i magen, nu skrattar du inte mer och inte vi heller. Jag tänker på din röst, som fick oss att känna oss trygga, nu talar du inte mer och vi är som villebråd.
Förstår du då att det är tomt för oss som du lämnade kvar, förstår du hur hårt detta var för oss att mista den vi höll av. Vi ville ha ett liv med dig, en tid som vi skulle vara lyckliga, sommar, bad, skratt, grilla korv, du som skulle leka med alla de små syskonbarnen, vad blir det nu? Du finns ju inte mer, jag blir helt kall, jag fryser inuti, jag mår illa.
Det svindlar, jag vill inte att det ska vara så här, jag önskade dig livet, jag gav dig liv och du släckte det som jag släcker ditt ljus på kvällen. Borta nu och jag ska lära mig leva ett liv med detta helvetes kval.
Kim din väg den var så fel, du skulle vara kvar med oss att du är borta tog allt från oss, du visste inte hur hårt du skulle skada de som älskade dig, du lät oss bli zombies "levande döda" Vi vandrar kvar i denna sorgens dal, vi har inte ork att ta oss upp, ja det är nyss, men ändå inte det har gått 3 månader alldeles snart, känns för oss alla som en evighet.
Hur ska jag stå ut med att du är död, jag vet att på något sätt måste jag acceptera detta men hela mitt inre skriker i uppror, jag vill ha dig kvar, älskade hjärtat jag vill ha dig kvar, du är mitt älskade barn.
Jag försöker glömma den verklighet jag befinner mig i, jag försöker hoppas på ett mirakel, jag vill inte leva ett liv utan dig, men du har tvingat mig, jag befinner mig mitt i.
Det är inte rätt att du tystnat, att vi inte får höra dig rappa mera, det är så fel att vi inte längre kan le mot dig, ge dig kramar och säga att vi älskar dig, helvete jag mår illa, det svindlar, orkar inte med mer i mitt liv.
Det är alldeles för tomt, min själ värker, det gör så ont.
Varför lämnade du oss så här? Spillror, som skeppsbrutna till havs, vi sjunker och tar oss upp, klamrar oss fast på en flytande planka, så bräckligt och skört.
Vill leva, men på ett sätt vill jag dö för jag vill komma bort till Dig, det är så förbaskat svårt nu.
Snart kommer den lilla som du aldrig får se, du längtade så vad gör vi nu..
Vi ska berätta för h*n vem du var, det är så sorgligt att inte denna lille individ får känna den kärlek du var så fantastisk på att ge. Hur kunde du ge upp oss alla?
Jag känner mig som en främling för mig själv, jag är så deprimerad, ledsen kväll efter kväll efter kväll.
Önskar du vore här så du kunde få mig att skratta, önskar jag kunde höra din röst så jag fick känna mig trygg.
Du är så älskad av alla, varför Kim gav du dig av?
Mamma 

Tog en promenad på bandet

Passade på att ta en promenad på bandet, inte så jag blev svett, bara för att röra mig i 30 minuter, bara skönt att ha det gjort en stund, att röra på kroppen.

Träna hårdare kan jag göra en annan dag när jag vill nu var det inget pass bara rörelse, skingra tankarna en stund så då fick jag inte bli svett, gick 2 km / 30 minuter, inte så förfärligt snabbt men skönt att röra på sig oavsett.
Jag behövde komma bort från tankens kraft en stund, inte ta bort dig men låta dig vila en stund, för det tar så mycket av min energi att tänka på dig, jag behöver lite av den energin för att orka mig framåt orka med vardagen.
Jag är sliten Kim, din död har tagit så hårt på mig, jag har ingen ork och jag tappar allt en del av mitt minne också, svårt att koncentrera mig men det ska väl bli bra igen en dag, bara jag får vila mig. det har inte varit lätt sedan du tog ditt liv, så många tankar och känslor som sveper med en in.

Skulle ju önska jag fick vara med dig igen, men då måste jag dö och jag kan inte göra det än, jag får alltså vänta på att se dig igen hjärtat mitt. Jag läser om saker för att lära mig hantera smärtan som jag har i mitt inre. Försöker förstå, vad som hänt, ja jag vet ju vad som hänt i mitt intellekt vet jag det så väl, men det är värre emotionellt, jag vill inte acceptera att du gjorde så, att den jag älskar bortom allt kunde göra så, jag vill ha dig här. Livet har blivit fyllt av faror som inte fanns där förut, man är så rädd hela tiden att det ska ta slut, att det ska hända någon av dem jag håller kära något, man har ju ingen garanti, livet ger ingen garanti och ingenting går i repris.

Jag ska ta och se på teven nu det är hockey igen, jag måste se om FBK vinner mot AIK även denna dag, jo det gör dom, de är jättebra. Inte en match har jag varit på i år men det finns teve och det känns skönt, man är inte så glad i folk just nu det går bra ändå jag ser på teven i lugn och ro mår inte så bra ännu men snart är jag bra igen Kim, när jag kan ta in att du har det bra nu, jag är inte redo än, jag är inte redo älskade vän.
Kramar om dig, känner du det. Älskar dig i evighet...
Mamma

Solen tittar in på mammas kind

Jag sitter här med kaffekoppen och glanar på datorskärmen, har pratat med en vän och hon gav mig en ny vinkel av boktipset så jag har skrivit till att känsliga personer inte bör läsa boken. Jag hade nog ett öppet sinne, men visst tyckte jag att det var lite otäckt med beskrivningen av helvetet fast ingen vill väl dit. Jag tror på Gud som alltet, att varje litet frö, vaje andetag, varje sak vi ser och upplever är Guds bild.
Du skrev i ditt avskedsbrev att du inte trodde på Gud och inte på Satan heller och jag har tänkt på allt det där, du var så ung. Jag vet inte riktigt vad jag tror, men jag måste tro för att klara mitt liv. Jag har alltid varit väldigt fasinerad av kyrkor, de har gett mig frid på ett annorlunda sätt, men jag är ingen troende som orkar läsa rad efter rad om Gud, jag tror på mitt sätt.
Jag vet inte varför du gav upp, jag ser inte meningen med detta, kanske beslutades det för länge sedan. I går ändrades min uppfattning ytterligare, då en människa jag gillat fått sitt straff för kvinnomisshandel, jag vänder mig mot det han gjort, det är så ofattbart fult. Jag trodde han visste saker, kände av saker, men om man fått en sådan gåva kan man väl inte missbruka allting så? Jag trodde han var en kärleksfull person, men jag tror inte längre detta.Vad jag vill säga är att våra bilder förändras hela tiden, åsikter osv men det runt oss består, träden, fåglar, bin, blommor, gräs, luften allt.
Själv läks jag av naturen och jag har börjat tycka att människors eviga pratande om ingenting är bortkastad tid, jag ser det andra inre frid, lugnet, tystnaden, jag kan vara tyst i timtal tillsammans med maken och det skaver oss aldrig inuti, sedan kan vi skratta och då har vi tänkt på samma sak på samma gång och vi kan le.
Jag kanske är udda jag vet inte, en kuf. Men jag vet att jag är jag och det är bra för mig. jag tränar mig på att ge mig själv en god självkänsla, jag är bra som jag är, jag duger och mitt sätt är mitt sätt vilket gör att jag accepterar att andra människor har sitt sätt att leva och handskas med sina liv och tankar.
Solen skiner på mammas kind, nästen som en smekning, jag tänker på dig önskar du vore här hos mig så jag kunde krama dig, men du kanske ser mig nu, kanske är du här hos oss i alla fall, kanske är det just därför jag mår lite bättre, jag vet inte jag ser dig inte och jag känner inte din närhet heller. Kan det vara mina mediciner?
Jag vill känna din närhet, saknar dig hela tiden älskade Kim. Jag hoppas du är med mig, jag tror att det är så, jag tror han ger mig den gåvan. Jag tror Kim.
Nu ska jag ta och dricka lite kaffe, skrapa ett par triss, jag spelar varje månad på ett par stycken och hoppas på en vinst som kan ta bort skulderna så vi kan börja om igen, men det är drömmar som bara spräcks efter en liten stund, men jag har dem kvar en stund, precis på samma sätt som Dig i mina vackra minnen som jag delat med dig...
Älskar dig i evigheten...
Mamma

♥ ·٠•●♥Ƹ̵̡Ӝ̵̨̄Ʒ♥●•٠· ♥ Tänker på dig ♥ ·٠•●♥Ƹ̵̡Ӝ̵̨̄Ʒ♥●

Som alla dagar sedan du dog så tänker jag på dig, jag hinner knappast vakna innan det börjar att skava inom mig, men ja det är min lott, jag får lov att sakna dig för alltid och ingen kan säga nu är det nog, för det är aldrig mera nog. Men jag kan leva för dig också vännen min, jag kan upptäcka saker åt dig också när jag blir stark igen, för jag är inte längre som jag brukade vara, det tog mig så hårt att mista dig, jag är inget av den du såg, jag är så krossad och det gör så ont, det brinner inuti mig av smärta.
Jag gjorde några filmer till din ära i går, jag vill man ska se den kille jag såg, att du saknas mig. De sa en gång att jag inte hade foton av dig, vilken jävla idiotisk kommentar va? Vilken betydelse har det när du är död, vem som har mest bilder, men det var nog jag i alla fall, jag lever med kameran och jag är glad att jag fotade dig så mycket för nu har jag dina minnen i bilder, jag har dig kvar på ett speciellt sätt genom de här bilderna.
Jag tänker tillbaka på allt som har hänt, före din död och efter din död. Hur sagan om en tät familj försvann, där förhoppningar grusades, där man dömde, bråkade, grusade allt och du som försvann, inte ens det kunde få människor att vara snälla, de hade ingen empati, det fanns bara elakheter inom dem, jag kan se det så fruktansvärt klart nu när det gått en tid. Vilka var dom att döma mig, fanns de i våra liv? Nej de fanns inte där för Dig och de fanns inte där för mig, de var illusioner, de var tankar vi skapat, våra förhoppningar, våra drömmar och de krossade oss en tid.
Nu står jag här själv vännen och tänker på dig, min kärlek till dig är ren, jag är din mamma och du min son, det kan inte ens döden ta ifrån oss, vår kärlek till varandra. Jag omfamnar Dig och tackar för att du fanns i mitt liv, för du betydde allt för mig, du var ren, så full av empati och omsorg för andra, så full av kärlek,  det skulle inte varit din tur att gå.
Men nu blev det ju så du gick ifrån mig i alla fall och jag gråter, känner en ångest som vrider sönder mitt inre. Jag fattade inte att du mådde dåligt, jag trodde du mådde bra. Så mycket hände oss två och nu kan ingenting längre bli bra, det är så jävla orättvist.
Livet kunde varit mildare men det ville fara hårt fram, jag är så ledsen att du inte lyckan fann, att du inte kunde känna att livet var till för att levas. Jag önskar varenda dag att jag kunde få dig tillbaka, men jag vet ju Du är död, du är borta.
Min sorg får jag bära, år efter år och förhoppningsvis kan den bli lite mildare när tiden går, just nu, nej nu vill jag mest bara vara med dig, i tankar och minnen lever jag ett liv, för då smärtar det mindre än att leva helt utan dig Kim.
Dina rökelser brinner, ditt ljus är tänt, du har mina tankar och jag hoppas du kärleken känt.
Älskar och saknar dig i evighet min son...
Mamma