Saknad

Livet har fyllts med saknad, att inte känna gemenskap, av förräderi, av hat och falskhet. Så lite man förstår, så lite av detta som är viktigt. Min son är död, inget hat kan ändra det, inget skitprat, ingenting kan förända det jag bär på inom mig, inget kan ta min saknad, sudda ut den. Den kommer vara där med mig i resten av mitt liv, den följer mig vart jag än tar ett steg. Mitt liv är annorlunda nu, jag kan inte styra det, jag kan inte hjälpa att det är så, det är ändrat bara.
Jag vet idag vad jag missat i mitt liv, jag har facit i min hand och jag låter det aldrig hända igen, aldrig, men det gör inte att jag kan få Kim tillbaka att jag vet saker idag, jag bär min ångest, min skuld att inte ha förstått, att inte se hur han mått, men han sa ingenting.
Jag älskar min son lika mycket nu, för mig har han inte raderats bort och kommer aldrig göra det inte ens för ett ögonblick även då  han dött, han finns med mig i mitt liv, varje dag, varje ögonblick. Han är min son, en del av mig, jag bar honom i nio månader inuti min kropp, inte kan jag någonsin glömma bort vad han betyder för mig.
Jag saknar min son, jag vill skrika ut min sorg, den saknad jag känner, min förtvivlan, den tomhet hela min kropp nu känner.
Kim betydde allt, han var mitt barn, mitt kött och blod, han var min stolthet, min grabb, nu är han borta.
Säg mig aldrig mera, du borde sörja klart, jag kan inte tänka på framtiden för den plågar mig, jag har inte en framtid med Kim. Min son är en ängel nu och jag ber honom att skydda mig.
Så älskad, så saknad, så fruktansvärt tomt det är. Dag efter dag måste jag bära det här.

Mitt hjärta så älskad du är..

Mamma

Dagar tillkommer dag efter dag

Jag bloggar och bloggar önskar så att orden kunde läka mig, att det jag får ur mig kan hjälpa andra och mig själv. Jag känner sådan saknad, tomhet, ihålighet och bitterhet mot livet som gett oss så mycket plågor och så lite att glädjas åt.

Att vi små människor behöver gå igenom sådana här saker, att vi ska tampas med död. Jag kan acceptera att man dör om man levat ett liv, men min son var bara 17 år gammal då han väljer att avsluta sitt, det finns inget jag kan acceptera i det här. Jag känner skuld för att jag inte har förstått, skam över att inte ha räckt till. Jag ville räcka till för alla mina barn, de är det vackraste jag gjort i mitt liv

Det är den ondaste av drömmar jag upplever nu, en sann mardröm så svart och ruskig att skräckfilmernas mästare skulle skrämmas där i, jag saknar mitt barn, jag vill ha honom där, men jag vet allt för väl att han kremerats nu, han är borta. jag önskar av hela min kraft att jag orkat bringa lite ljus, men jag klarar det inte, inte då och inte nu. Känner mig värdelös, varför älska en som mig.

Inre kramper av ångest, ett liv som inte vill. En kamp och ännu en till, jag har tröttnat, vill inte kämpa mer. Har slitigt och fejat, har önskat så väl men inget hjälper någonsin mer. Min son är död. Jag önskar hans kärlek fick blomma kvar i mig i oss alla i eviga dagar, jag önskar han kände den kärlek jag bär inom mig i hjärta och själ.

Så saknad, så älskad en underbar röd ros han var...

Mamma

När andra glömmer så minns ju jag

Lilla hjärtat, mamma saknar Dig. Idag har jag haft besök av Helena med familj. Robin har bytt däcken på våra bilar och vi har lagat god mat och maken har bakat chokladtårta som jag gjorde små kycklingar till eller ja vet inte vad de såg ut som men de gav stora skratt hos alla så det var ju ett roligt inslag. Jag försökte i alla fall även om det inte gick så bra.
Vi har suttit ute och barnen har lekt med sina leksaker och det har varit jättebra väder, så barnen stormtrivdes idag, skönt.
Nu så har alla samlat ihop sig för att åka och det har varit lite puss och kram från barnen, det har varit en mysig dag, du hade trivts att vara med oss alla.
Jag fattar inte varför det slutat så här att du ska vara i himlen och vi andra här, jag förstår inte ditt val, vill inte det ska vara så här, vill att vi ska ha gemenskapen kvar. Lilla hjärtat jag önskar så att livet vore bättre med oss än det var, att du bara hade stannat kvar.
Sorgen är så tung, jag kan inte hjälpa att jag inte orkat gå vidare, men det är hårt att mista Dig. Du var allt för ung, du var egentligen bara ett barn ännu.
Så har maken ringt till hyresvärden igen för nu har tvättmaskinen lagt av, vill inte låta oss tvätta mera nu, vill inte gå alls faktiskt, så nu får vi vänta på att man kommer och tittar på den eller om man köper en ny direkt vi får vänta och se. Tvätta måste vi kunna göra. Jag hängde upp en tvättlina mellan huset och trädet idag, ja den kommer säkert slacka en del men ja mindre tvätt kan man väl hänga upp där så det får torka så slipper man torka det inne något mer. Men först får vi hoppas på en ny maskin, så vi kan tvätta alls.
Har krattat en del här ute men det behöver tas lite till, ja hunden har ju varit ute en del så det behöver komma bort igen, man vill ju inte trampa runt i det precis.

I morgon måste jag ringa min handläggare på sjukkassan igen för hon har försökt att ringa mig skrev hon på mail. Jag vet inte vad hon vill mig just nu, jag är ju sjukskriven inte för att jag mår bra utan för att jag mår dåligt, sedan du gav dig av älskade lilla Kim.
Jag önskar du kunde ge mig frid igen, att du kunde le mot mig och säga som du brukade säga, mamma du ska se allt blir bra, du var alltid så go och rar, varför fattade jag inte att du mådde dåligt, varför sa du inget till mig, jag vill inte du skall vara död, jag vill inte, jag behöver dig.
Ångesten biter så hårt inom mig, jag vet inte längre hur jag ska klara mig.
Jag är arbetslös också och jag vet inte hur jag ska orka med att leta jobb igen, att få nya uppgifter, nya människor och rutiner, nya saker, jag har inte huvudet med mig, jag är så trög sedan du dog.
Du var min älskade lilla ängel, varför stannade du inte, varför blev du en änglason i himlen istället?
Vi ville alla ha dig här. Jag blir ombedd att sluta sörja dig nu, men jag vet inte hur, jag är så fruktansvärt förstörd, så hårt livet blev på bara en sekund. Finner inte motivationen, finner inte det sedan du försvann, jag vill inget mera, jag vet inte om jag kan.
Jag tänker så ofta på att komma efter, men så går inte heller det för då får jag ångest över de som finns kvar, som behöver mig och då jag stannar får jag ångest över att jag sviker dig igen, ännu en gång. Att jag stannar, lever när du inte kan det.
Livet är så svårt lilla hjärtat mitt, så fyllt av val och du gjorde ditt. Men ditt val betydde även ett val för oss andra, våra liv förstördes den dagen du gav dig av, för saknaden och tomheten efter dig kan ingen fylla.
Älskar och saknar dig tills mitt sista andetag för då ses vi igen älskade lilla Kim.
Mamma