Det är så tungt att sakna Dig, sorgepaketet väger bortom all kraft jag kan uppbringa. Folk säger att jag är stark, men jag vill skrika Jag är svag, jag försöker bara leva, överleva min sorg som vissa stunder sväljer mig hel.
Ja det är inte lätt att mista sitt barn och det värsta är att jag aldrig ens gett det en tanke, jag menar att något sådant kan ske, man tänker inte på att livet kan bli kort, man tar dagen för givet, man bara är men inte mer.
Jag vandrar i livet med en vetskap som jag inte vill ha, hur det känns att mista Dig en dag. Jag vill ju skrika ut det nu: Jag vill inte mista, jag vill inte mista Dig, kom tillbaka, kom tillbaka till mig
Ingenting händer, livet rullar på, jag trampar på samma fläck som då, jag är kvar, jag är en fånge i en vetskap som gör ont, jag vill inte veta. DET GÖR ONT...
Nu så försöker jag leva lite igen, det har snart gått 3 månader sen, jag vet ju att jag aldrig kan få dig tillbaka, men jag önskar ändå, det är det enda jag önskar mig nu.
Jag önskar klockan gick baklänges så jag kunde hålla dig kvar, att jag vetat allt jag vet idag och att jag kunnat hjälpa dig må bra. men ingenting kan ju bli bra igen, du är borta och jag kan önska hur mycket jag vill, det ändrar ingenting, inte ett jävla dugg.
Livet kan inte lätta den sorg jag känner, min son du är borta och jag är kvar.
Önskar jag kunde ta din plats så du fick vara kvar men vad hjälper det, det går ju inte, jag kan önska och önska men det blir ändå inget av.
Livet slog så hårt att jag aldrig mer kan resa mig upp, jag får kravla mig fram i vetskapen om att du inte längre är kvar. Sakna, sörja och tänka, vad mer kan jag göra. Du är en på miljarden, du är en ängel idag, min änglason den vackraste av dem alla i himmelen.
All världens kramar sänder jag till dig min älskade lilla Kim <3
Mamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar