Ny månad och i morgon är det 4 månader sedan du lämnade mig

Fyra hemska och svarta månader har passerat i mitt liv, du har varit död i fyra månader i morgon, när jag tänker på det vill jag också slippa undan smärtan det inneburit med att du lämnat mig., jag är så sjuk, hela mitt inre skriker i ångest. varför snälla älskade Kim hur kunde du lämna oss? Jag kan inte sluta se bilder inom mig, bilder av dig som flyger förbi, du ler, du skrattar, du är där för oss andra, men så rusar de förbi och det blir tomt, jag står inte ut att tänka på att du inte finns mer, det är alldeles för smärtsamt.
Mitt älskade barn, snart skall du få din sista vila bland gräs, träd och andra växter, det är smärtsamt men ändå ger det frid i sinnet, jag vill inte mista dig, men jag måste låta dig få ro.
Smärtsamt, allting är så smärtsamt, du är borta och hur mycket jag än önskar att du ska vara här med mig nu så går det inte, jag kan aldrig mera få min önskan uppfylld.
Allt hat, så outgrundligt det är att man kan bära sig åt så, att inte ha respekt för döden, att inte ens då kunna lägga ned stridsyxorna, att gå och tro att man bär livets kunskap inom sig, att man vet allt trots att man egentligen ingenting vet.
Stackars älskade lilla hjärtat var det allt detta du genomskådade då livet blev för stort för dig? jag önskar jag fann något svar, att jag lyckades förstå, men du lämnade oss kvar utan svar.
Jag är så rädd för framtiden, för att sakna ett helt liv, jag mår inte bra, jag saknar dig, du var min baby hur stor du än var.
Jag har tappat den röda tråden, vår länk är bruten, jag önskar varenda vaken stund att jag förstått, att jag hade förstått att du inte alls var bra, att du inte mådde bra, att du hade behövt mig, men jag fattade ingenting, inte något av det som var. Förlåt mig snälla lilla hjärtat, jag önskar så du stannat kvar, att jag fått en chans till, jag hade aldrig släppt, men nu är allt försent.
Andra lever sina liv, mitt har satt sig fast, det gör så ont att leva, att veta att jag aldrig får se dig mer, att jag aldrig kan känna vår gemenskap mer.
Jag sa det inte nog ofta att du betydde allt för mig, jag sa inte det som jag borde att jag älskar Dig, kanske hade du stannat om du hört detta mer? Kanske hade du vågat säga, mamma jag mår inte bra, kanske hade jag kunnat göra någonting annorlunda så du hade stannat kvar. Kanske...
Nu ber jag dig se där ovanifrån, älskade Kim jag håller av dig så, du är i mitt hjärta, mamma saknar dig så <3

Saknad

Livet har fyllts med saknad, att inte känna gemenskap, av förräderi, av hat och falskhet. Så lite man förstår, så lite av detta som är viktigt. Min son är död, inget hat kan ändra det, inget skitprat, ingenting kan förända det jag bär på inom mig, inget kan ta min saknad, sudda ut den. Den kommer vara där med mig i resten av mitt liv, den följer mig vart jag än tar ett steg. Mitt liv är annorlunda nu, jag kan inte styra det, jag kan inte hjälpa att det är så, det är ändrat bara.
Jag vet idag vad jag missat i mitt liv, jag har facit i min hand och jag låter det aldrig hända igen, aldrig, men det gör inte att jag kan få Kim tillbaka att jag vet saker idag, jag bär min ångest, min skuld att inte ha förstått, att inte se hur han mått, men han sa ingenting.
Jag älskar min son lika mycket nu, för mig har han inte raderats bort och kommer aldrig göra det inte ens för ett ögonblick även då  han dött, han finns med mig i mitt liv, varje dag, varje ögonblick. Han är min son, en del av mig, jag bar honom i nio månader inuti min kropp, inte kan jag någonsin glömma bort vad han betyder för mig.
Jag saknar min son, jag vill skrika ut min sorg, den saknad jag känner, min förtvivlan, den tomhet hela min kropp nu känner.
Kim betydde allt, han var mitt barn, mitt kött och blod, han var min stolthet, min grabb, nu är han borta.
Säg mig aldrig mera, du borde sörja klart, jag kan inte tänka på framtiden för den plågar mig, jag har inte en framtid med Kim. Min son är en ängel nu och jag ber honom att skydda mig.
Så älskad, så saknad, så fruktansvärt tomt det är. Dag efter dag måste jag bära det här.

Mitt hjärta så älskad du är..

Mamma

Jag och fången i tankarna

Jag har fångats i tankarna sedan du tog ditt liv, jag kommer inte ur det mera. Jag tänker på dig hela tiden, jag saknar dig så mycket. Min förtvivlan är jättestor, det gör så ont. Varför min son, hur kunde det gå så, varför tog du ditt liv?

Jag önskar du fanns här hos mig, just nu, för alltid, jag önskar jag kunde få en riktig önskan uppfylld men jag vet det går inte att få.

Saknaden har sönder mig, jag försöker leva lite grann, jag försöker göra det jag kan, men sorgen att mista dig har fått en överhand, den styr mig, mina tankar, jag är nu fången i mina tankar.

Försöker tänka på vackra minnen, underbara saker med dig, stunder av lycka, jag försöker se dig i mitt inre en stund, så jag kan glömma att du inte finns här hos mig.

Jag behöver drömma, göra det jag kan annars går jag under, sorgeskeppet flyter inte då. Så lite av mitt forna jag finns kvar det har ingen betydelse idag, jag ville ha dig här ingenting annat betyder något för mig. Jag är så stolt över att vara din mamma, du var så fin, du var så snäll. Jag kan fortsätta beskriva dig, allt är gott så varför du? Vad kan det finnas för syfte med det här?

Döden tog dig bort, för alltid, jag vill inte ha en evighet, jag vill ha Dig här och nu.

Du var min son och en bättre son kunde ingen önska sig. Tiden var knapp, jag visste inte att den rann iväg, jag är så ledsen, den bara smet sin väg. Om jag bara kunnat få ett facit blad då hade du ju levat idag, kunde inte Gud sett till dig, kunde han inte låtit mig behålla Dig.

Trötthet styr, tankarna är fångar som plågar mitt inre, jag ville så väl men det blev ju så fel. Jag älskar dig Kim, så oändligt mycket, jag tog förgivet. Förlåt mig för det...

Önskar jag fattat du mådde dåligt, jag önskar jag kunnat ändra på allt som nu blivit.

Jag har haft begravning för dig min son, jag ville du skulle ha det vackert, de sjöng Gabriellas sång, Halleluja och Tro, jag ville du skulle uppskattas, du var min älskade Kim nu hoppas jag i hjärtat att du funnit ro.

Jag lever mitt liv i en skugga, din just nu, jag andas den luft du borde andats här och nu. Jag drömmer dagdrömmar om dig, om oss. Jag hoppas på mirakel som aldrig kan ske, Men Kim jag lever, jag gör det för oss två.

Jag brukade läsa på Ludmillas blogg, jag tror jag ska ta och ge mig dit en sväng, hur det än är så tröstar det när jag vet att det jag känner har andra känt också. Sorgen är så tung Kimpan, så fruktansvärt tung att behöva bära på, att mista Dig var det absolut värsta som kunde hända i mitt liv, nu har det hänt det som inte fick ske och jag kan aldrig mera bli hel, du saknas ju.

Mamma

Herrgud Kim jag blir faan mej galen

Ja så är det faktiskt, det känns så jävligt att jag tror jag till slut mister förståndet, jag hade dig så fruktansvärt kär mitt barn och du var ju lillen, för alltid. Varför i helvete tog du då ditt liv??

Jag sitter här, tårarna som spränger i mitt bröst, jag vill du ska vara hos mig, jag vill sitta och prata med dig, känna din kram och nu får jag aldrig mer känna den, hur ska jag överleva det här, säg mig det. Jag dyker så djupt vissa dagar att bara mörker omsluter mig fattar inte att du kunde överge oss så här. Du hängde dig lilla älskade vännen, varför?

Jag tänker så ofta på just det där, vad du valde att göra, jag undrar varenda dag om du hann ångra dig, om du kände panik, om du led. jag ber till Gud att du slapp allt det där.

Jag vet inte varför du behövde dö, jag vet inte varför du valde att göra det, men jag vet att du gjort mig och många andra mycket illa. Vi älskade Dig och du betydde så mycket i våra liv, nu står vi här och det är så förbannat tomt. Det gör så ont. Jag känner mig verkligen som om jag skall mista förståndet vissa stunder, bli galen. Det vore väl något? Jag kan inte ge upp,  för allt för många har mina tassavtryck inom sig, jag klarar inte att göra dem illa, men jag skulle vilja följa efter dig, vara där du är, trösta dig och aldrig lämna dig ensam, men jag måste stanna här. En dag ses vi igen min son och vissa dagar längtar jag väldigt mycket dit, jag önskar jag förstått hur du mådde, jag önskar jag kunnat förändra vår historia. Älskade lilla vännen jag vet inte hur jag ska bli hel igen, hur ska det gå till jag har ju inte längre Dig. Saknad som tär, varenda vaken stund, det plågar mig, skam, skuld, ångest. Ja allt känner jag inom mig, jag svek dig, förstod inte och nu är det försent.

Älskar och saknar dig tills mitt sista andetag för då ses vi igen älskade lilla Kim

Ny dag att vakna upp till och solen skiner

Ja en tanke slog mig - poesi, heta känslor som bränner insidan av huden. En tanke på min man, en tanke om älgskog under svala lakan, men det får nog dröja en tid eftersom han har svårt att röra på höfterna just nu och inte kan stödja på sin arm och eftersom jag inte kan vara ovanpå för då kan jag göra illa hans höft, det får nog bara vila i tankens land just nu, men ack det var en skön tanke. Nu skall jag ta mig an middagsmaten i stället, kycklinggryta i ugnen med ost och till det mos idag. Det blir gött och en flaska rött eller två kanske, det är ju veckoslut så varför inte ha det festligt, det är ju allt man kan göra just nu och så två avsnitt med Persbrandt, kan det bli bättre. Han är en verklig favorit på tv-rutan. kycklingen förkokar just nu och det doftar i hela lägenheten, skall läggas över i en ugnsform snart och bada i barbecue sås och sedan in i ugnen.
I morgon ska jag börja skriva på min bok igen, skall i lugn och ro läsa igenom det jag skrivit och börja skriva på den igen, måste ju sträva framåt, jag måste ju nå mina mål och att skriva en bok är att nå ett mål i mitt liv. Kunde kännas skönt att slutföra någonting någon gång inte bara komma till mitten av allt och sedan lägga det åt sidan till all tid rinner förbi, så har mitt liv sett ut i det stora hela. Men nu är det andra tider, i sinnet är det vargavinter och den biter så det är dags att bita tillbaka lite.