Maten mättar även själen

Oxytocin, dopamin och serotonin. Inga nya farliga preparat eller tillsatser utan rena glädjehormoner som skapas i kroppen av en gemensam måltid. Enligt pågående forskningar har man kommit fram till att det är viktigare än man kunnat tro att sitta ned och äta tillsammans. Det sätter igång en process i kroppen som i sin tur utlöser viktiga gladhormoner. Så det finns ju flera skäl till att må bra så här års när sommarfesterna drar igång, man samlas runt grillbordet och myser. Kanske är det så, för då man träffas och äter ihop är man ju glad det stämmer det. Ja annars så är det inte mycket att glädja sig åt förutom att jag fått mig ännu ett barnbarn som är en riktig gudagåva, så söt och fin och välskapt och alla mina andra ursöta och goa barnbarn som jag älskar och så har jag mina barn och maken samt min hund och min katt. Så livet är ju ganska fint i alla fall trots att min underbara son inte finns med oss längre, jag tycker det känns konstigt att leva ett eget liv utan att han ingår i det. Det strider mot allt jag har inom mig, för min son var som mig en del han skulle vara där, utan honom saknas allt och jag känner mig trasig. Man kan aldrig tro att det ska hända något med ens barn, man vill de ska ha det så bra och ändå så tog han sitt liv. Jag känner mig så fylld av skuld för att jag inte förstod att han inte mådde bra, att jag i min enfald trodde att  allt var ok, nu när allt är för sent känns ju allting så självklart eller hur, då förstår man allt så lätt. Skuld! Förebrår mig själv för att han dog, men mitt i all sorg, all smärta har han gett mig en gåva stor som någon att vakna upp och inte ta någonting för givet mera, det finns inga garantier i livet, vi har alla varandra till låns och vi vet aldrig när döden knackar på vår dörr. De som finns i mitt liv nu är jag så rädd om och på samma gång känner jag dagligen rädslan över att de kan försvinna, det är så svårt att hela tiden vara på sin vakt över livet...

Jag sitter just nu och efterforskar utanförskap

Jag sitter och tänker på dig Kim, på utanförskapet du kände och jag försöker att undersöka hur saker verkligen är för de unga i vårt samhälle idag, jag vill förstå för att kunna ta upp det i min bok och för att kunna påverka i det långa loppet. Jag har läst på forumet som jag postade in vissa kommentarer ifrån här på min sida då jag tyckt det beskrev känslor och hur samhällsklimatet är idag.
Det är så viktigt att försöka förstå det grundläggande problematiken för att kunna motverka självmord bland unga, hur ska vi annars kunan hjälpa. Vi måste hjälpa så att vi inte sitter mitt i händelsen och allt blir för sent som det blev för mig, min son är död och ingenting jag gör kan ändra på det nu.
Hans död ska inte vara förgäves utan jag ska kämpa för att få hans önskan att gå i uppfyllelse, han ville motverka det utanförskap som råder i vårt samhälle, jag måste öka kunskapen så att andra kan överleva, det får inte bli försent och våra ungdomar ska inte behöva må så dåligt att de tar sitt eget liv inte i ett land som Sverige och inte då vi kommit så långt i vår utveckling.
Vi måste våga hjälpa varandra, stötta ge de yngre en möjlighet att tro på framtiden, att tro på oss så att vi ges möjligheten att hjälpa genom att de då vågar att lätta upp och prata om det de känner, först då vi nått hit kan vi känna oss nöjda. Förståelse och empati är A och O.
Jag kommert troligen att lida i resten av mitt liv för att jag inte förstod att min son mådde dåligt, att han led och att han slutligen tog sitt eget liv. Jag har så svårt att tänka på det han gjort, men jag måste för att förhindra att det sker andra, nästa gång kan det vara just ditt barn som befinner sig på den plats min son gjorde då han beslöt att göra slut på allt. Just därför måste vi hjälpas åt, ta av oss skygglapparna som vi bär på i livet och äntligen se att det föreligger ett problem i vårt samhälle och det kallas utanförskap.

Ny månad och i morgon är det 4 månader sedan du lämnade mig

Fyra hemska och svarta månader har passerat i mitt liv, du har varit död i fyra månader i morgon, när jag tänker på det vill jag också slippa undan smärtan det inneburit med att du lämnat mig., jag är så sjuk, hela mitt inre skriker i ångest. varför snälla älskade Kim hur kunde du lämna oss? Jag kan inte sluta se bilder inom mig, bilder av dig som flyger förbi, du ler, du skrattar, du är där för oss andra, men så rusar de förbi och det blir tomt, jag står inte ut att tänka på att du inte finns mer, det är alldeles för smärtsamt.
Mitt älskade barn, snart skall du få din sista vila bland gräs, träd och andra växter, det är smärtsamt men ändå ger det frid i sinnet, jag vill inte mista dig, men jag måste låta dig få ro.
Smärtsamt, allting är så smärtsamt, du är borta och hur mycket jag än önskar att du ska vara här med mig nu så går det inte, jag kan aldrig mera få min önskan uppfylld.
Allt hat, så outgrundligt det är att man kan bära sig åt så, att inte ha respekt för döden, att inte ens då kunna lägga ned stridsyxorna, att gå och tro att man bär livets kunskap inom sig, att man vet allt trots att man egentligen ingenting vet.
Stackars älskade lilla hjärtat var det allt detta du genomskådade då livet blev för stort för dig? jag önskar jag fann något svar, att jag lyckades förstå, men du lämnade oss kvar utan svar.
Jag är så rädd för framtiden, för att sakna ett helt liv, jag mår inte bra, jag saknar dig, du var min baby hur stor du än var.
Jag har tappat den röda tråden, vår länk är bruten, jag önskar varenda vaken stund att jag förstått, att jag hade förstått att du inte alls var bra, att du inte mådde bra, att du hade behövt mig, men jag fattade ingenting, inte något av det som var. Förlåt mig snälla lilla hjärtat, jag önskar så du stannat kvar, att jag fått en chans till, jag hade aldrig släppt, men nu är allt försent.
Andra lever sina liv, mitt har satt sig fast, det gör så ont att leva, att veta att jag aldrig får se dig mer, att jag aldrig kan känna vår gemenskap mer.
Jag sa det inte nog ofta att du betydde allt för mig, jag sa inte det som jag borde att jag älskar Dig, kanske hade du stannat om du hört detta mer? Kanske hade du vågat säga, mamma jag mår inte bra, kanske hade jag kunnat göra någonting annorlunda så du hade stannat kvar. Kanske...
Nu ber jag dig se där ovanifrån, älskade Kim jag håller av dig så, du är i mitt hjärta, mamma saknar dig så <3

Älskade Kimpan

Bilden har du en gång gjort själv och den påminner så om dig, om din kunskap om den du var. Saknaden tar all min energi, älskade vännen, älskade hjärtat om tiden ändå inte runnit oss förbi.
Älskar och saknar dig i evighet. Mamma

När någon hänger sig

http://linusfremin.wordpress.com/2010/02/12/nar-nagon-valjer-att-saga-hejda-till-jordelivet/

Hängning som självmordsmetod

Hängning är en vanlig självmordsmetod då de flesta har saker hemma man kan arrangera för att hänga sig, som rep, kablar, garn, sängkläder eller klädesplagg. Det är den vanligaste metoden på häkten och i fängelser. Till skillnad från när hängning används som avrättningsmetod är det vanliga vid självmord genom hängning att man kväver sig själv till döds istället för det mer effektiva nackbrottet. De som hittas i tid överlever med svåra hjärnskador då syrebristen permanent dödar hjärnceller. (Wikipedia)

Jag läser massor sedan min son hängde sig för jag måste förstå, kanske acceptera att det är bättre då han nu valde att göra det han gjorde att han inte lyckades bli räddad med tanke på hur livet i så fall kunde ha sett ut för honom, att han kanske blivit handikappad i resten av livet inte klarat någonting själv mera, klart att jag hade velat ha honom kvar för alltid.  Min sorg är enorm efter att min son tog sitt liv, allt har varit svårt att handskas med och att se en framtid utan Kim är svårt. Han finns ju inte med oss längre och det är det enda vi vill. Min son var en levnadsglad kille, ja det var vad vi alla trodde i alla fall, men då jag tänker på att han tog sitt liv förstår jag att det fanns så mycket annat där inombords, saker han inte orkade med, inte pratade om. jag önskar varje dag att detta skulle vara en mardröm och att min son räckt ut sin hand och gett oss möjligheten att förstå vad som rörde sig där inombords men han ville tydligen inte det. Det som skedde var hans val och att vi sedan inte kan fatta hans val eller förstå motiven eller att han gav upp tanken om livet, om oss det gör så horribelt ont inombords men det är inte vi som valde denna utväg.
Jag liksom andra som varit med om det här vet att det är en uppgivenhet, det är så mycket om och men och i fall att, kanske och varför, det är saker man måste lära sig att acceptera och det finns saker man kommer att ångra i hela sitt liv och sådant man önskar i resten av sitt liv att man gjort eller sagt, men det är för sent. Man vet det men på ett tokigt sätt fortsätter man att hoppas och tro på förlåtelse, man känner en skuld man inte borde bära, man har ångest inom sig som man inte borde känna, en förtvivlad saknad efter den man älskar och det slutar aldrig, men kanske kan det mattas av med tiden. Jag tror att jag i mitt sökande om kunskapen runt självmord försöker hitta något som kan bevisa för mig själv att jag inte bär skuld i det här, att få bort lite av den tunga ångest jag känner inom mig, jag ville ju min son allt gott i världen, jag gav honom livet för att jag ville han skulle leva det.
Men mitt i alla drömmar, alla visioner av en framtid som nu inte kommer att bli, så väljer han själv att avsluta sitt liv och han vill inte vi ska veta om det i tid.
Det är en fruktansvärd känsla av otillräcklighet som uppstår, man vill så mycket, man vill ge sina barn allting, men man har bara inte räckt till och jag hatar känslan av detta, jag hatar att inte kunnat göra allt för min son.
Att känna och veta att det är för sent, det kan ALDRIG mera bli en framtid för oss två. Jag går till en minneslund för att hedra minnet av min son, jag skriver för att andra skall veta att han fanns, jag gör allt som står i min makt för att upplysa om konsekvensen av ett självmord, att man inte är ensam fast man i det ögonblicket kan tro det. Jag skriver för jag vill att alla skall veta att livet är till för att levas och att det som verkar svart idag kan vara ljust i morgon och att om man säger hjälp mig så kommer många att hjälpa. Jag kan ge ett löfte om att det är så om man bara vågar säga rakt ut HJÄLP MIG!
Att i efterhand vakna upp till en tom och innehållslös tid som ett självmord ger, till skuld, ångest, tårar och förtvivlan ger inte bara negativitet det ger också en möjligheter till att rannsaka sitt liv. Vill jag leva så här? Vad är det som är viktigt? Vilka människor slukar min energi? Vad vill jag göra nu? Vilka betyder någonting? Att visa hela tiden tydligt att dessa människor betyder allt i ditt liv.
Det ger en hel massa eftertanke, man börjar prioritera på ett helt annat sätt än man varit kapabel till tidigare, man vill säkerligen ändra massor och nu kommer möjligheten.
Känslan av tragik mitt i allt det här kommer naturligtvis, att det skall kosta så fruktansvärt mycket som en mycket kär människas liv för att förstå, det är mer än sorgligt, det är katastrofalt så jag vill med att skriva väcka läsare innan det händer någonting. Ta vara på varenda dag i ditt liv som om det vore din sista, fånga dagen. Tala högt så att de de älskar hör. Lev!
Själv är jag mitt i sorg men jag vet inom mig att jag har ändrats helt, jag fick livets största kalldusch och jag har svårt att acceptera att det kan vara så tungt att leva, men jag går upp varenda dag, jag sätter på mig, jag gråter och jag saknar, jag talar om att jag älskar de som finns runt mig , jag säger dem att de betyder allt för mig och jag lever för att jag måste.
Jag har en djup depression, jag har mist mitt barn i januari det här året så tiden är inte lång, likväl känns det som en evighet sedan jag träffade min son, sedan vi pratade med varandra,  men egentligen ligger evigheten framför mig och det är ett håll jag ännu inte är stark nog att titta åt men jag ber er alla som tänkt tanken på att ta era liv att leva era Liv. Ni kommer att krossa dem som älskar er och även om ni har tanken i er att ni inte har någon, inte är älskade så vill jag säga JO, alla är älskade tro det eller ej och för dem som blir kvar blir det ett livslångt straff att leva utan ER. Det som verkar vara ett helvete just denna dag kan i morgon vara ett paradis. Jag kramar er alla, tar er i min famn och ber er att stanna.
Om du haft tankar på att ta ditt liv eller just nu har det så finns det hjälp att få, Ta den hjälpen!

Jag länkar er vidare till Spec hemsida:
http://www.spes.nu/index.php/laenkar

Saknad

Livet har fyllts med saknad, att inte känna gemenskap, av förräderi, av hat och falskhet. Så lite man förstår, så lite av detta som är viktigt. Min son är död, inget hat kan ändra det, inget skitprat, ingenting kan förända det jag bär på inom mig, inget kan ta min saknad, sudda ut den. Den kommer vara där med mig i resten av mitt liv, den följer mig vart jag än tar ett steg. Mitt liv är annorlunda nu, jag kan inte styra det, jag kan inte hjälpa att det är så, det är ändrat bara.
Jag vet idag vad jag missat i mitt liv, jag har facit i min hand och jag låter det aldrig hända igen, aldrig, men det gör inte att jag kan få Kim tillbaka att jag vet saker idag, jag bär min ångest, min skuld att inte ha förstått, att inte se hur han mått, men han sa ingenting.
Jag älskar min son lika mycket nu, för mig har han inte raderats bort och kommer aldrig göra det inte ens för ett ögonblick även då  han dött, han finns med mig i mitt liv, varje dag, varje ögonblick. Han är min son, en del av mig, jag bar honom i nio månader inuti min kropp, inte kan jag någonsin glömma bort vad han betyder för mig.
Jag saknar min son, jag vill skrika ut min sorg, den saknad jag känner, min förtvivlan, den tomhet hela min kropp nu känner.
Kim betydde allt, han var mitt barn, mitt kött och blod, han var min stolthet, min grabb, nu är han borta.
Säg mig aldrig mera, du borde sörja klart, jag kan inte tänka på framtiden för den plågar mig, jag har inte en framtid med Kim. Min son är en ängel nu och jag ber honom att skydda mig.
Så älskad, så saknad, så fruktansvärt tomt det är. Dag efter dag måste jag bära det här.

Mitt hjärta så älskad du är..

Mamma

Uppriven, ledsen och fylld av tankar

Chockad, nej inte ett dugg bara så fylld av ilska mitt i min sorg. Människors elakhet slutar aldrig förvåna, den finns där fast man försöker att blunda för det. Överallt tränger det sig in, trots att man blockerar överallt för att slippa veta av det. Men så är det här i livet. Vissa har inte empati, bara att acceptera att det är så, inte jaga upp sig.
Att tro att jag din mamma skall tystna, vilka är dom att tro det. Jag har lovat Dig älskade lilla Kim att världen skall få veta att du levde här, att man inte skall glömma bort dig och den kärlek du gav oss.
Att du var älskad, att du var viktig, att du gjorde skillnad. Att du drömde om att bekämpa elakhet, att bekämpa mobbing. Du var ju själv mobbad och tog illa vid dig, det gav dig inre ärr som du inte kunde bli av med, vi kämpade för Dig men dina ärr och sår behöll du inom Dig.
Älskade hjärtat, jag försöker föra din kamp, jag försöker få människor att vända andra kinden till, att lära dem det jag lärt av dig, att fånga ögonblicket, Carpe Diem.
Jag försöker visa alla vem du var att du var en underbar son och jag vill visa världen att jag var en stolt mamma.
Inte tystnar jag för några påhopp, hur skulle jag kunna det. Jag skriver bort min ångest, jag skriver för att ge dig liv. Jag vill man skall se dig, vill du ska finnas med oss här, även som en ängel gör du skillnad här...
Mamma

Jag känner mig lite ensam

Jag känner mig som en liten apa som blygt tittar ut, rädd för världen utanför, jag har blivit lite skygg sedan du dog. Känner inte igen mig, jag vill inte vara med folk, jag vill vara ifred och sörja dig ännu en dag, jag har behov av detta, jag vill inte komma för långt, inte än, inte nu.
Jag måste vänta älskade Kim, jag tittar ut på livet precis som en apa lyfter jag på min hatt jag vet att det inte är tid ännu, jag får vänta, gömmer mig i minnen.
Jag saknar dig hela tiden, det är så otroligt tungt och svårt, charmen är borta, dock ser jag fram emot sommaren i husvagnen, att få koppla bort, bara vara, kanske skriva på min bok om dig, ja det blir väl ingen Camilla Läckberg precis, men jag hoppas kunna skriva en bok, jag vill göra det, jag vill nå ut till alla och säga GÖR DET EJ!! Ta aldrig ert liv...
Man ska inte ta sitt liv älskade Kim, kanske finner man frid men alla andra skadar man i resten av deras liv, det är väl inte okej, du var alltid så mån om oss andra, så underbart snäll inte ville du göra oss detta?
Jag är din mamma, jag är stolt, du var min son. Jag kunde aldrig önska mig en bättre son.

Tiden skall läka säger de vise, jag vet inte hur kan man läka saknaden? Det är saknaden som är svår, att veta att man inte tiden får, att vi inte får en framtid mer, jag undrar kan detta läka sen?
Jag vill höra din röst, jag vill höra dig tjata, jag vill höra dig skratta, jag vill se dig le, varför lämnade du mig lilla hjärtat, hur kunde du ens för en sekund tro att vi inte skulle sakna.
Jag önskar jag fick dig tillbaka, ja jag vet säg det inte, jag vill bara känna din närhet, jag vill du skall vara nära mig. Du var så ofattbart älskad, du lämnar ett gapande svart hål efter dig och ser vi inte upp slukar det oss helt, tar vårt sinne.
Jag för en kamp varenda dag för att leva mitt liv, för att vara jag igen, ja inte som förut men att leva ett liv, gå vidare på något sätt, en kamp mot det inre som smärtar så.
Om det bara inte skett, om du bara levde ändå, jag skulle kramat dig så du aldrig kom loss.
Men nu är livet så hårt, du är borta och jag står här med saknad och öppna sår, önskar, tror. Vic ses igen älskade lilla Kim.
Mamma

Känner mig nedstämd igen

Jag har bakat limpor de ser fina ut, jag hoppas de smakar bra, ska prova i kväll när de fåt svalna av rejält och en kopp te .
Det blir gott skulle jag tro.
Nedstämd, ned. stämd, skadad, på flugen vilka ordval, jag har lagat lite mat gjorde en snabb makaron röra med tonfisk som jag brukar göra, tog reda på vitlökssåsen så det var väl ungefär som det brukar vara, som vi åt i Spanien du och jag. Jag saknar tiden jag fick ha med dig, alla stunder vi satt tillsammans och gjorde saker, jag önskar jag fick uppleva det igen, jag fattar inte det är så fruktansvärt svårt att jag inte kan få mera tid, att den gått åt.
Jag hatar att leva så här, ett liv utan dig känns så in i helvete svårt, ni får ursäkta mitt tonfall men så känns det i alla fall. Jag vill ju inte, fatta jag vill inte du ska vara DÖD.
Du lärde mig så mycket, jag upplevde så mycket tillsammans med dig, jag var så glad, det är så tomt, det gör så ont idag, varför Du?
Jag önskar jag fattat, jag önskar jag kunnat ändra, men ingen kunde ju det,  du gjorde det denna kalla dag, ensam, så ensam denna förbannade dag.
Jag ville aldrig du skulle känna dig ensam, älskade Kim, jag önskar du fattat all kärlek vi bar inom oss till dig.
Jag tänker tillbaka, du satt där med en nyköpt keps i din hand det fanns ett klistermärke som glimmade på din skärm, jag tänkte pilla bort den, men du sa: Mamma fattar du inte grejen, den ska va.
Jag saknar, jag saknar dig så mycket så jag blir sjuk, jag tror vissa dagar jag ska tappa vettet. Du och jag vi var ett, du var min son så underbart go och du tog dig tid att lära din mor, jag saknar alla stunder vi satt och bildhanterade, du höll på att få fnatt. Det var inte lätt att lära en gammal hund sitta, ja du Kim jag önskar jag fått ge mig av först, att jag sluppit uppleva detta, det var för mycket för mamma, du var alldeles för ung.
Du hade kärleken, hon fanns ju där. Varför Kim, gav du upp så där?
Inget kan skänka mig glädje mer, jag har tappat tron, på allt det där, du betydde för mycket, nu bär jag runt dig på mitt smycke. En sorgtyngd morsa, en toka har världen fått, jag vill inte tappa dig, jag ville ha dig kvar, jag önskar jag hållit hårt, hårt, hårt
Men jag släppte mitt tag och nu är du död, jag krampar mitt barn, jag vill inte du ska vara död. Jag gråter, jag känner förtvivlan inom mig, vad kan jag göra, säg, säg , säg...
Jag älskade dig med mitt modershjärta, jag saknar dig nu och du finns för alltid i mitt brustna hjärta.
Mamma

Jag och fången i tankarna

Jag har fångats i tankarna sedan du tog ditt liv, jag kommer inte ur det mera. Jag tänker på dig hela tiden, jag saknar dig så mycket. Min förtvivlan är jättestor, det gör så ont. Varför min son, hur kunde det gå så, varför tog du ditt liv?

Jag önskar du fanns här hos mig, just nu, för alltid, jag önskar jag kunde få en riktig önskan uppfylld men jag vet det går inte att få.

Saknaden har sönder mig, jag försöker leva lite grann, jag försöker göra det jag kan, men sorgen att mista dig har fått en överhand, den styr mig, mina tankar, jag är nu fången i mina tankar.

Försöker tänka på vackra minnen, underbara saker med dig, stunder av lycka, jag försöker se dig i mitt inre en stund, så jag kan glömma att du inte finns här hos mig.

Jag behöver drömma, göra det jag kan annars går jag under, sorgeskeppet flyter inte då. Så lite av mitt forna jag finns kvar det har ingen betydelse idag, jag ville ha dig här ingenting annat betyder något för mig. Jag är så stolt över att vara din mamma, du var så fin, du var så snäll. Jag kan fortsätta beskriva dig, allt är gott så varför du? Vad kan det finnas för syfte med det här?

Döden tog dig bort, för alltid, jag vill inte ha en evighet, jag vill ha Dig här och nu.

Du var min son och en bättre son kunde ingen önska sig. Tiden var knapp, jag visste inte att den rann iväg, jag är så ledsen, den bara smet sin väg. Om jag bara kunnat få ett facit blad då hade du ju levat idag, kunde inte Gud sett till dig, kunde han inte låtit mig behålla Dig.

Trötthet styr, tankarna är fångar som plågar mitt inre, jag ville så väl men det blev ju så fel. Jag älskar dig Kim, så oändligt mycket, jag tog förgivet. Förlåt mig för det...

Önskar jag fattat du mådde dåligt, jag önskar jag kunnat ändra på allt som nu blivit.

Jag har haft begravning för dig min son, jag ville du skulle ha det vackert, de sjöng Gabriellas sång, Halleluja och Tro, jag ville du skulle uppskattas, du var min älskade Kim nu hoppas jag i hjärtat att du funnit ro.

Jag lever mitt liv i en skugga, din just nu, jag andas den luft du borde andats här och nu. Jag drömmer dagdrömmar om dig, om oss. Jag hoppas på mirakel som aldrig kan ske, Men Kim jag lever, jag gör det för oss två.

Jag brukade läsa på Ludmillas blogg, jag tror jag ska ta och ge mig dit en sväng, hur det än är så tröstar det när jag vet att det jag känner har andra känt också. Sorgen är så tung Kimpan, så fruktansvärt tung att behöva bära på, att mista Dig var det absolut värsta som kunde hända i mitt liv, nu har det hänt det som inte fick ske och jag kan aldrig mera bli hel, du saknas ju.

Mamma