torsdag 31 mars 2011

Jag och fången i tankarna

Jag har fångats i tankarna sedan du tog ditt liv, jag kommer inte ur det mera. Jag tänker på dig hela tiden, jag saknar dig så mycket. Min förtvivlan är jättestor, det gör så ont. Varför min son, hur kunde det gå så, varför tog du ditt liv?
Jag önskar du fanns här hos mig, just nu, för alltid, jag önskar jag kunde få en riktig önskan uppfylld men jag vet det går inte att få.
Saknaden har sönder mig, jag försöker leva lite grann, jag försöker göra det jag kan, men sorgen att mista dig har fått en överhand, den styr mig, mina tankar, jag är nu fången i mina tankar.
Försöker tänka på vackra minnen, underbara saker med dig, stunder av lycka, jag försöker se dig i mitt inre en stund, så jag kan glömma att du inte finns här hos mig.

Jag behöver drömma, göra det jag kan annars går jag under, sorgeskeppet flyter inte då. Så lite av mitt forna jag finns kvar det har ingen betydelse idag, jag ville ha dig här ingenting annat betyder något för mig. Jag är så stolt över att vara din mamma, du var så fin, du var så snäll. Jag kan fortsätta beskriva dig, allt är gott så varför du? Vad kan det finnas för syfte med det här?
Döden tog dig bort, för alltid, jag vill inte ha en evighet, jag vill ha Dig här och nu.
Du var min son och en bättre son kunde ingen önska sig. Tiden var knapp, jag visste inte att den rann iväg, jag är så ledsen, den bara smet sin väg. Om jag bara kunnat få ett facit blad då hade du ju levat idag, kunde inte Gud sett till dig, kunde han inte låtit mig behålla Dig.

Trötthet styr, tankarna är fångar som plågar mitt inre, jag ville så väl men det blev ju så fel. Jag älskar dig Kim, så oändligt mycket, jag tog förgivet. Förlåt mig för det...
Önskar jag fattat du mådde dåligt, jag önskar jag kunnat ändra på allt som nu blivit.
Jag har haft begravning för dig min son, jag ville du skulle ha det vackert, de sjöng Gabriellas sång, Halleluja och Tro, jag ville du skulle uppskattas, du var min älskade Kim nu hoppas jag i hjärtat att du funnit ro.

Jag lever mitt liv i en skugga, din just nu, jag andas den luft du borde andats här och nu. Jag drömmer dagdrömmar om dig, om oss. Jag hoppas på mirakel som aldrig kan ske, Men Kim jag lever, jag gör det för oss två.
Jag brukade läsa på Ludmillas blogg, jag tror jag ska ta och ge mig dit en sväng, hur det än är så tröstar det när jag vet att det jag känner har andra känt också. Sorgen är så tung Kimpan, så fruktansvärt tung att behöva bära på, att mista Dig var det absolut värsta som kunde hända i mitt liv, nu har det hänt det som inte fick ske och jag kan aldrig mera bli hel, du saknas ju.
Mamma


Inga kommentarer: