Ny månad och i morgon är det 4 månader sedan du lämnade mig

Fyra hemska och svarta månader har passerat i mitt liv, du har varit död i fyra månader i morgon, när jag tänker på det vill jag också slippa undan smärtan det inneburit med att du lämnat mig., jag är så sjuk, hela mitt inre skriker i ångest. varför snälla älskade Kim hur kunde du lämna oss? Jag kan inte sluta se bilder inom mig, bilder av dig som flyger förbi, du ler, du skrattar, du är där för oss andra, men så rusar de förbi och det blir tomt, jag står inte ut att tänka på att du inte finns mer, det är alldeles för smärtsamt.
Mitt älskade barn, snart skall du få din sista vila bland gräs, träd och andra växter, det är smärtsamt men ändå ger det frid i sinnet, jag vill inte mista dig, men jag måste låta dig få ro.
Smärtsamt, allting är så smärtsamt, du är borta och hur mycket jag än önskar att du ska vara här med mig nu så går det inte, jag kan aldrig mera få min önskan uppfylld.
Allt hat, så outgrundligt det är att man kan bära sig åt så, att inte ha respekt för döden, att inte ens då kunna lägga ned stridsyxorna, att gå och tro att man bär livets kunskap inom sig, att man vet allt trots att man egentligen ingenting vet.
Stackars älskade lilla hjärtat var det allt detta du genomskådade då livet blev för stort för dig? jag önskar jag fann något svar, att jag lyckades förstå, men du lämnade oss kvar utan svar.
Jag är så rädd för framtiden, för att sakna ett helt liv, jag mår inte bra, jag saknar dig, du var min baby hur stor du än var.
Jag har tappat den röda tråden, vår länk är bruten, jag önskar varenda vaken stund att jag förstått, att jag hade förstått att du inte alls var bra, att du inte mådde bra, att du hade behövt mig, men jag fattade ingenting, inte något av det som var. Förlåt mig snälla lilla hjärtat, jag önskar så du stannat kvar, att jag fått en chans till, jag hade aldrig släppt, men nu är allt försent.
Andra lever sina liv, mitt har satt sig fast, det gör så ont att leva, att veta att jag aldrig får se dig mer, att jag aldrig kan känna vår gemenskap mer.
Jag sa det inte nog ofta att du betydde allt för mig, jag sa inte det som jag borde att jag älskar Dig, kanske hade du stannat om du hört detta mer? Kanske hade du vågat säga, mamma jag mår inte bra, kanske hade jag kunnat göra någonting annorlunda så du hade stannat kvar. Kanske...
Nu ber jag dig se där ovanifrån, älskade Kim jag håller av dig så, du är i mitt hjärta, mamma saknar dig så <3

Ett hjärta i min famn

Ett hjärta i min famn

Jag har ett hjärta i min famn
jag kramar det
jag vårdar, jag sköter om

Det fick vingar en dag och flög sin väg
Jag står kvar
med en blodig famn
Så tomt det blev
Inget av det som så taktfullt bankade
blev kvar

Jag hade ett hjärta i min famn
Jag kramade det
nu är det borta men minnet är kvar.

(C)Tove Birkeland Brandt

Så sitter man här med Hammerfall i luren

Ja nu sitter jag här och lyssnar på ett av mina favoritalbum: Hammerfall, Renegade, skitbra grupp, har också lyssnat på Sabbaton idag som är ett av mina absoluta favoriter. Älskar att lyssna på hårdrock, det ger en inre frid i det kaotiska inre som man alltid får brottas med. Får tankarna att skingras att lösas upp och bli mjuka och lena. Många av de jag känner orkar inte med hårdrock, jag förstår inte varför, Lyssnar de inte? De säger bara att det skrålar och jag säger, Vart?
Tänk er den här. Stressen har bokat plats i ditt inre, så du häller upp ett glas med whisky, sätter på dina favorit hårdrocksgrupper på stereon på hög volym och kryper upp i soffan, sluter ögonen och låter dem ta dig med på en resa bort från allting som har byggt upp stressen, oron och tårarna. Det är ju ren och skär terapi att lyssna på hårdrock, det är ju för attan Meditation.
Så jag tycker så synd om de som inte kan ha förmågan att njuta av det, jag har vänner som bara lyssnar på jazz och det är bland det enda som får mig att bli helt tokig, jag når en stressnivå som inte är klok och då är det min tur att fundera: hur kan man lyssna till sådant? Jag tycker inget är sammanhängande och det är verkligen något som skrålar. Tänk så olika vi är, men hårdrockare vet verkligen att spänna strängen, att leka amor och att skjuta iväg den förödande pilen, jag är helt såld, helt förälskad i Hårdrock. Lyssna på hammerfalls skiva: Renegade och säg sedan att detta inte är underbart, de når ju in till det hårdaste hjärta och mjukar upp det, gör de inte?