Det är ju sjukt

Ja det är horribelt det man håller på med på försäkringskassan, man har friskskrivit mig ändå har jag sjukintyg som går hand i hand och jag själv har inte varit och friskskrivit mig, jag var kallad till ett möte i mars månad till en handläggare och maken var med och efter detta har man helt sonika bestämt sig för att jag är frisk för att jag sa att jag vill komma tillbaka i arbetslivet, jag har skickat in sjukintyg som går hand i hand med föregående läkarintyg och ändå har man helt sonika avskrivit mig. Men nu så har jag pratat med dem och den jag talade med skrev att det är en fortsättning och att jag är alltså fortsatt sjukskriven, nu ska man handlägga detta och så får vi se om det börjar rulla igen, jag har inkommit med 2 sjukintyg sedan det stoppade och inga utbetalningar. Man mår för jävligt och så ska man bråka om pengarna på samma gång trots att man inte har ork till detta, all energi försvinner ju på den sorg man känner efter att ens barn har dött och så ska man inte få pengar heller utan ska behöva oroa sig över ekonomin.
Nu sitter vi här mitt i allt detta och vet inte ens om vi kan klara att betala vår hyra i slutet av månaden, vi har inte pengar till bensin så maken kan ta sig på jobb då det är dags, vi har inte råd att handla mat,
hur kan de få göra så här mot människor som redan slagits ned i ett svart hål.
Dessutom så skrev hon att hon försökt nå mig att hon ringt på hemtelefonen men utan resultat, det är bara det att telefonen blinkar rött vid missade samtal och det fanns inga missade samtal, jag kontaktade henne och fik tag på henne efter 3 dagar och talade om att jag var fortsatt sjukskriven ändå så tar hon och avskriver mig.
Ja det är bra konstigt att man ska behandlas som skit av dem hela tiden, att de vet att man lider av en djup depression och trots detta tar man tillfället i akt att jävlas, tror de att man frisknar till fortare då eller hoppas de på att man ska ta och göra ett självmord så de slipper betala ut pengar.
Jag har verkligen inte orken att bråka för mina rättigheter, livet känns alldeles för bräckligt och uppgivet i alla fall utan att det skall börja trassla ifrån sjukkassan också, jag kan inte hjälpa att jag mår som jag gör och jag kan inte hjälpa att min son valde att ta sitt liv, det är mitt liv som rinner iväg, finns det ingen förståelse. hur kan man sätta sådana handläggare att sköta ett sådant här ärende förstår de verkligen inte att pressen och oron bygger på den sjukdomsbild som uppstått, att jag ser ändå mindre orsak till att gå vidare om man inte kan få vara ifred utan att behöva gå under ekonomiskt också samtidigt som man går med en daglig tanke på att lämna allt för att det redan är alldeles för jobbigt.
Man är inte sjuk för att man valt det, det är inget man gör mot dem som sitter där, jag är inte sjuk för att reta någon, jag mår bara så fruktansvärt dåligt för min son tog sitt liv och det är inte någonting jag valt, jag har fyllts med ångest som bara fylls på och ju mera man missbedöms ju värre blir det.

Min son flyttar till Sverige

Ja så är det bestämt att min son flyttar tillbaka till Sverige. Hans syster Laila sa att han kan bo hos henne och Kim (nye pojkvännen) i Borgvik. Jag hoppas det blir bra för henne och för dem alla, själv är jag ledsen av helvete, jag känner mig så hatad och övergiven. Min son vill inte veta av mig, undrar hur han kommer tycka att det är när han inte har mamma mer. Jag försvinner ju inte men Kim vill inte veta av mig så jag får vara mor på avstånd. Jag hoppas att det går bra för honom när jag inte styr upp allt, han vill ju inte vara kvar så, vad ska jag göra. Nu är biljetten beställd så beslutet står fast han flyttar ifrån mig.
Jag älskar min son men det blir nog bäst så som vi valt att göra, för han vantrivs eller tror att gräset är grönare på annat håll. Han har pratat och pratat med sina nätvänner och efter det finns inget kvar hos mig. Jag förstår inte vad det handlar om. Maken föll ned, blev oförmögen att hjälpa till, Kim var tvungen hjälpa mig och helt plötsligt säger han att det inte är hans jävla skyldighet att hjälpa till med nåt och ber oss dra åt helvete, kallar maken för gubbjävel.
Det känns inte lätt för mig, jag tycker det känns hemskt, men nu är han bara otrevlig så vi sliter sönder varandra helt just nu. Det är hårt att vara förälder, man vet inte hur man skall göra i lägen som det här. Man har inte alla svaren, så är det bara. Jag tror jag gör det enda rätta men mitt hjärta brister.
Dagens visa ord: Bättre älskat och förlorat än att aldrig ha älskat.