Fattar inget av det som hänt det är fortfarande bara ett stort frågetecken, jag vet inte vad som tog åt dig, jag vet inte vad som drev dig till att göra slut på ditt liv. Du var så älskad och ändå så räckte det inte, varför?
Jag hoppas en dag kunna finna en framtid, ett sätt att leva utan dig, jag vet att jag måste ta mig vidare, jag måste leva mitt liv utan dig min son. Jag tänker så ofta på dig där i kistan, då jag stod där och strök ditt hår, jag undrar om du kunde se mig, om du kan se min sorg, om du kan känna min saknad. Inget kan bli det samma igen, du förändrade allas framtid, vårt tänkande, våra liv.
Kanske förstod du inte att det skulle bli så, men du gjorde det med ditt val, du bestämde hur våra liv skulle bli och vi gråter, vi saknar. Vi känner oss krossade, jag förstår inte att du valde att göra så.
Du hade en framtid att se fram emot, att skaffa egen lägenhet, din flickvän, djur, småbarn, att skaffa egna små knaddar en dag och du valde bort allt det här, Varför?
Nej jag får inte svaren, du tog även dem ifrån oss, jag gråter och jag saknar Dig, älskade lilla underbara Kim.
Mamma ville du skulle ha det bra, jag ville så mycket för dig, nu finns du inte med oss här längre och jag har bara sorgen kvar. Det är så förtvivlat tomt, det gör så ont att aldrig mera få vara med dig, att få krama dig att höra dig prata eller skratta och att glädjas med dig. Du är borta och vi är lämnade i en förtvivlad Sorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar