Solen tittar in på mammas kind

Jag sitter här med kaffekoppen och glanar på datorskärmen, har pratat med en vän och hon gav mig en ny vinkel av boktipset så jag har skrivit till att känsliga personer inte bör läsa boken. Jag hade nog ett öppet sinne, men visst tyckte jag att det var lite otäckt med beskrivningen av helvetet fast ingen vill väl dit. Jag tror på Gud som alltet, att varje litet frö, vaje andetag, varje sak vi ser och upplever är Guds bild.
Du skrev i ditt avskedsbrev att du inte trodde på Gud och inte på Satan heller och jag har tänkt på allt det där, du var så ung. Jag vet inte riktigt vad jag tror, men jag måste tro för att klara mitt liv. Jag har alltid varit väldigt fasinerad av kyrkor, de har gett mig frid på ett annorlunda sätt, men jag är ingen troende som orkar läsa rad efter rad om Gud, jag tror på mitt sätt.
Jag vet inte varför du gav upp, jag ser inte meningen med detta, kanske beslutades det för länge sedan. I går ändrades min uppfattning ytterligare, då en människa jag gillat fått sitt straff för kvinnomisshandel, jag vänder mig mot det han gjort, det är så ofattbart fult. Jag trodde han visste saker, kände av saker, men om man fått en sådan gåva kan man väl inte missbruka allting så? Jag trodde han var en kärleksfull person, men jag tror inte längre detta.Vad jag vill säga är att våra bilder förändras hela tiden, åsikter osv men det runt oss består, träden, fåglar, bin, blommor, gräs, luften allt.
Själv läks jag av naturen och jag har börjat tycka att människors eviga pratande om ingenting är bortkastad tid, jag ser det andra inre frid, lugnet, tystnaden, jag kan vara tyst i timtal tillsammans med maken och det skaver oss aldrig inuti, sedan kan vi skratta och då har vi tänkt på samma sak på samma gång och vi kan le.
Jag kanske är udda jag vet inte, en kuf. Men jag vet att jag är jag och det är bra för mig. jag tränar mig på att ge mig själv en god självkänsla, jag är bra som jag är, jag duger och mitt sätt är mitt sätt vilket gör att jag accepterar att andra människor har sitt sätt att leva och handskas med sina liv och tankar.
Solen skiner på mammas kind, nästen som en smekning, jag tänker på dig önskar du vore här hos mig så jag kunde krama dig, men du kanske ser mig nu, kanske är du här hos oss i alla fall, kanske är det just därför jag mår lite bättre, jag vet inte jag ser dig inte och jag känner inte din närhet heller. Kan det vara mina mediciner?
Jag vill känna din närhet, saknar dig hela tiden älskade Kim. Jag hoppas du är med mig, jag tror att det är så, jag tror han ger mig den gåvan. Jag tror Kim.
Nu ska jag ta och dricka lite kaffe, skrapa ett par triss, jag spelar varje månad på ett par stycken och hoppas på en vinst som kan ta bort skulderna så vi kan börja om igen, men det är drömmar som bara spräcks efter en liten stund, men jag har dem kvar en stund, precis på samma sätt som Dig i mina vackra minnen som jag delat med dig...
Älskar dig i evigheten...
Mamma