Ja så är det faktiskt, det känns så jävligt att jag tror jag till slut mister förståndet, jag hade dig så fruktansvärt kär mitt barn och du var ju lillen, för alltid. Varför i helvete tog du då ditt liv??
Jag sitter här, tårarna som spränger i mitt bröst, jag vill du ska vara hos mig, jag vill sitta och prata med dig, känna din kram och nu får jag aldrig mer känna den, hur ska jag överleva det här, säg mig det. Jag dyker så djupt vissa dagar att bara mörker omsluter mig fattar inte att du kunde överge oss så här. Du hängde dig lilla älskade vännen, varför?
Jag tänker så ofta på just det där, vad du valde att göra, jag undrar varenda dag om du hann ångra dig, om du kände panik, om du led. jag ber till Gud att du slapp allt det där.
Jag vet inte varför du behövde dö, jag vet inte varför du valde att göra det, men jag vet att du gjort mig och många andra mycket illa. Vi älskade Dig och du betydde så mycket i våra liv, nu står vi här och det är så förbannat tomt. Det gör så ont. Jag känner mig verkligen som om jag skall mista förståndet vissa stunder, bli galen. Det vore väl något? Jag kan inte ge upp, för allt för många har mina tassavtryck inom sig, jag klarar inte att göra dem illa, men jag skulle vilja följa efter dig, vara där du är, trösta dig och aldrig lämna dig ensam, men jag måste stanna här. En dag ses vi igen min son och vissa dagar längtar jag väldigt mycket dit, jag önskar jag förstått hur du mådde, jag önskar jag kunnat förändra vår historia. Älskade lilla vännen jag vet inte hur jag ska bli hel igen, hur ska det gå till jag har ju inte längre Dig. Saknad som tär, varenda vaken stund, det plågar mig, skam, skuld, ångest. Ja allt känner jag inom mig, jag svek dig, förstod inte och nu är det försent.
Älskar och saknar dig tills mitt sista andetag för då ses vi igen älskade lilla Kim
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar