Jag sitter just nu och efterforskar utanförskap

Jag sitter och tänker på dig Kim, på utanförskapet du kände och jag försöker att undersöka hur saker verkligen är för de unga i vårt samhälle idag, jag vill förstå för att kunna ta upp det i min bok och för att kunna påverka i det långa loppet. Jag har läst på forumet som jag postade in vissa kommentarer ifrån här på min sida då jag tyckt det beskrev känslor och hur samhällsklimatet är idag.
Det är så viktigt att försöka förstå det grundläggande problematiken för att kunna motverka självmord bland unga, hur ska vi annars kunan hjälpa. Vi måste hjälpa så att vi inte sitter mitt i händelsen och allt blir för sent som det blev för mig, min son är död och ingenting jag gör kan ändra på det nu.
Hans död ska inte vara förgäves utan jag ska kämpa för att få hans önskan att gå i uppfyllelse, han ville motverka det utanförskap som råder i vårt samhälle, jag måste öka kunskapen så att andra kan överleva, det får inte bli försent och våra ungdomar ska inte behöva må så dåligt att de tar sitt eget liv inte i ett land som Sverige och inte då vi kommit så långt i vår utveckling.
Vi måste våga hjälpa varandra, stötta ge de yngre en möjlighet att tro på framtiden, att tro på oss så att vi ges möjligheten att hjälpa genom att de då vågar att lätta upp och prata om det de känner, först då vi nått hit kan vi känna oss nöjda. Förståelse och empati är A och O.
Jag kommert troligen att lida i resten av mitt liv för att jag inte förstod att min son mådde dåligt, att han led och att han slutligen tog sitt eget liv. Jag har så svårt att tänka på det han gjort, men jag måste för att förhindra att det sker andra, nästa gång kan det vara just ditt barn som befinner sig på den plats min son gjorde då han beslöt att göra slut på allt. Just därför måste vi hjälpas åt, ta av oss skygglapparna som vi bär på i livet och äntligen se att det föreligger ett problem i vårt samhälle och det kallas utanförskap.

Dagar tillkommer dag efter dag

Jag bloggar och bloggar önskar så att orden kunde läka mig, att det jag får ur mig kan hjälpa andra och mig själv. Jag känner sådan saknad, tomhet, ihålighet och bitterhet mot livet som gett oss så mycket plågor och så lite att glädjas åt.

Att vi små människor behöver gå igenom sådana här saker, att vi ska tampas med död. Jag kan acceptera att man dör om man levat ett liv, men min son var bara 17 år gammal då han väljer att avsluta sitt, det finns inget jag kan acceptera i det här. Jag känner skuld för att jag inte har förstått, skam över att inte ha räckt till. Jag ville räcka till för alla mina barn, de är det vackraste jag gjort i mitt liv

Det är den ondaste av drömmar jag upplever nu, en sann mardröm så svart och ruskig att skräckfilmernas mästare skulle skrämmas där i, jag saknar mitt barn, jag vill ha honom där, men jag vet allt för väl att han kremerats nu, han är borta. jag önskar av hela min kraft att jag orkat bringa lite ljus, men jag klarar det inte, inte då och inte nu. Känner mig värdelös, varför älska en som mig.

Inre kramper av ångest, ett liv som inte vill. En kamp och ännu en till, jag har tröttnat, vill inte kämpa mer. Har slitigt och fejat, har önskat så väl men inget hjälper någonsin mer. Min son är död. Jag önskar hans kärlek fick blomma kvar i mig i oss alla i eviga dagar, jag önskar han kände den kärlek jag bär inom mig i hjärta och själ.

Så saknad, så älskad en underbar röd ros han var...

Mamma