tisdag 1 mars 2011

Idag har jag en djävulsk dag av sorg

Idag rinner åter mina tårar, idag våndas jag igen. varför älskade lilla killen min, varför förstod jag inte hur du mådde, varför såg jag inga signaler eller hörde några varningsklockor ringa. Jag är ju din mamma. Känner mig så nedstämd, så trasig, skrev till läkaren igen och bad dem förlänga min sjukskrivning och att jag vill ha kontakt med kurator. Jag måste bearbeta mina tankar, min skuldbeläggning och min ångest jag orkar inte med att du tog ditt liv, varför fattade jag ingenting. Du var min son och jag älskade dig över allt annat på jorden ändå fattade jag inte att du inte mådde bra. känner mig så hjälplös, allt är över nu, jag kan inte ta om allt, jag kan inte göra det bra. Du är borta.
Läkaren ringde mig nu så han skriver ut mera medicin och så ökar han min sjukskrivning i 3 veckor till, han hade hört på nyheterna om Dömle och beklagade att det skulle komma så olägligt i mitt liv och så var vi nu flyttade till Sunne så vi får ta kontakt här på orten. Det blir väl bra till slut allting, annars får jag ta och ringa samtalsakuten för deras kurator var också sjukskriven på lång tid, ja hon har säkert kolappsat över att det är överbelastning på jobbet med alla människor som mår dåligt numera, med allt som händer oss alla här på denna jord.
Livet har blivit konstigt, att mista ett barn, det får inte hända men det hände mig i alla fall, varför?
Jag som alltid försöker se en mening med saker, hur ska jag se en mening i det här, vad kan det finnas för mening i att ens barn avslutar allt bara 17 år gammal? Varför?
Jag plågas inuti varenda dag, jag saknar honom så jag blir tokig. Jag vill finna en röd tråd ett sätt att förstå allt, men svaren de tog han med sig på sin fortsatta färd.
Jag sitter här vid min dator och på något sätt hoppas jag att det skall spela en låt utan att jag satt på den eller att det kommer ett meddelande från himlen. Hej mamma är allt bra?
Ja naturligtvis fattar jag väl att det inte kommer ske, men det kan inte skada att önska.
Denna veckan blir maken 47 år och vi ska ha middag här hemma på lördagen, samlas och bara vara tillsammans har vi tänkt, jag hoppas alla kommer vi behöver det nu. Han mår inte bra av att se mig så här hela tiden, det är inte lätt, jag önskar så att det fanns ett magiskt spö att svinga och så var sorgen borta, men jag är ingen trollkonstnär, jag är en sörjande mamma.
Jag får låta tiden gå, det måste bli bättre, det kan ju inte alltid kännas så här svårt.

1 kommentar:

Monica Andersson sa...

Åh vad hemskt! Jag förstår att du mår dåligt. Jag har oxå förlorat ett barn, men han var i min mage. Jag var i 8:e månaden. Och blev misshandlad och förlorade honom och att jag efter det inte kunde få flera barn. Det var ohyggligt svårt. Så jag kan förså dej, du har levt tillsammans med din son i 17 år. Fruktansvärt svårt för dej/er.
Styrkekramar från mej.