Snart dax att åka på jobb

Ja livet rullar  vidare och snart är det dags att jobba igen tror det är 107 supé idag så vi får att göra.

Saknar Kim det är helt jävla sjukt att han inte finns med oss mera, men ja jag försöker att leva mitt liv, så som det går att leva i nuläget. Jag tar vara på dagen som den kommer, fångar ögonblicken..

Det är så viktigt att ta vara på våra relationer, att vårda och  värna om vardagen som annars kan bli tung och trist. Att visa dem man älskar att man älskar dem.

Maten mättar även själen

Oxytocin, dopamin och serotonin. Inga nya farliga preparat eller tillsatser utan rena glädjehormoner som skapas i kroppen av en gemensam måltid. Enligt pågående forskningar har man kommit fram till att det är viktigare än man kunnat tro att sitta ned och äta tillsammans. Det sätter igång en process i kroppen som i sin tur utlöser viktiga gladhormoner. Så det finns ju flera skäl till att må bra så här års när sommarfesterna drar igång, man samlas runt grillbordet och myser. Kanske är det så, för då man träffas och äter ihop är man ju glad det stämmer det. Ja annars så är det inte mycket att glädja sig åt förutom att jag fått mig ännu ett barnbarn som är en riktig gudagåva, så söt och fin och välskapt och alla mina andra ursöta och goa barnbarn som jag älskar och så har jag mina barn och maken samt min hund och min katt. Så livet är ju ganska fint i alla fall trots att min underbara son inte finns med oss längre, jag tycker det känns konstigt att leva ett eget liv utan att han ingår i det. Det strider mot allt jag har inom mig, för min son var som mig en del han skulle vara där, utan honom saknas allt och jag känner mig trasig. Man kan aldrig tro att det ska hända något med ens barn, man vill de ska ha det så bra och ändå så tog han sitt liv. Jag känner mig så fylld av skuld för att jag inte förstod att han inte mådde bra, att jag i min enfald trodde att  allt var ok, nu när allt är för sent känns ju allting så självklart eller hur, då förstår man allt så lätt. Skuld! Förebrår mig själv för att han dog, men mitt i all sorg, all smärta har han gett mig en gåva stor som någon att vakna upp och inte ta någonting för givet mera, det finns inga garantier i livet, vi har alla varandra till låns och vi vet aldrig när döden knackar på vår dörr. De som finns i mitt liv nu är jag så rädd om och på samma gång känner jag dagligen rädslan över att de kan försvinna, det är så svårt att hela tiden vara på sin vakt över livet...

FYND- Böcker till Salu hela flyttlådor

Jag säljer nu mina böcker på grund av flytt och har packat ned diverse böcker, pocket och vanliga blandat, action, deckare, hjälp till självhjälp, faktaböcker, romaner, ja alla genrer finns med. Detta är ett rent fynd då man får betala ca 200 per bok i butik om inte mer och i en flyttlåda ryms det mycket böcker. Det är både nyare böcker och äldre böcker med ett gemensamt att de alla är i ett bra skick.

Jag säljer 1 st flyttlåda för 500 kr, vid köp av 2 flyttlådor betalar du 800 kr.

Lovar dig en läsvärd upplevelse!!

Kontakt: Ståle Brandt

OBS!

Endast avhämtning då fraktkostnaden annars skulle stiga i taket på grund av tyngden...

Ring för överrenskommelse

Övrigt, Säljes - Sunne (Värmlands län)

Pris:	500:-
Telefon:	0761099144

DVD-Filmer till Salu

DVD filmer mest action säljes i bra begagnat skick 10 filmer för 200kr köper du 20  filmer eller fler så kan du få dem för 15 kr/st.

Prutat och klart. Kan avhämtas för att slippa undan frakt eller porto kostnader.

Kontakt: Ståle Brandt

Övrigt, Säljes - Sunne (Värmlands län)

Pris:	200:-
Telefon:	0731099144  Mail: tove-brandt@hotmail.com

Jag sitter just nu och efterforskar utanförskap

Jag sitter och tänker på dig Kim, på utanförskapet du kände och jag försöker att undersöka hur saker verkligen är för de unga i vårt samhälle idag, jag vill förstå för att kunna ta upp det i min bok och för att kunna påverka i det långa loppet. Jag har läst på forumet som jag postade in vissa kommentarer ifrån här på min sida då jag tyckt det beskrev känslor och hur samhällsklimatet är idag.
Det är så viktigt att försöka förstå det grundläggande problematiken för att kunna motverka självmord bland unga, hur ska vi annars kunan hjälpa. Vi måste hjälpa så att vi inte sitter mitt i händelsen och allt blir för sent som det blev för mig, min son är död och ingenting jag gör kan ändra på det nu.
Hans död ska inte vara förgäves utan jag ska kämpa för att få hans önskan att gå i uppfyllelse, han ville motverka det utanförskap som råder i vårt samhälle, jag måste öka kunskapen så att andra kan överleva, det får inte bli försent och våra ungdomar ska inte behöva må så dåligt att de tar sitt eget liv inte i ett land som Sverige och inte då vi kommit så långt i vår utveckling.
Vi måste våga hjälpa varandra, stötta ge de yngre en möjlighet att tro på framtiden, att tro på oss så att vi ges möjligheten att hjälpa genom att de då vågar att lätta upp och prata om det de känner, först då vi nått hit kan vi känna oss nöjda. Förståelse och empati är A och O.
Jag kommert troligen att lida i resten av mitt liv för att jag inte förstod att min son mådde dåligt, att han led och att han slutligen tog sitt eget liv. Jag har så svårt att tänka på det han gjort, men jag måste för att förhindra att det sker andra, nästa gång kan det vara just ditt barn som befinner sig på den plats min son gjorde då han beslöt att göra slut på allt. Just därför måste vi hjälpas åt, ta av oss skygglapparna som vi bär på i livet och äntligen se att det föreligger ett problem i vårt samhälle och det kallas utanförskap.

Utanförskapet i vårt samhälle

Utanförskapet breder ut sig i samhället!
Källa: http://www.utanforskap.se/





Hela livet har jag haft problem med att få folk att förstå mig, att verkligen fatta att allt inte har varit bra.

När jag börjar berätta tror folk att jag ljuger.

Jag ser varken sjuk eller funktionshindrad ut.Tvärt om jag ser frisk och strak ut, utan ett problem i världen. Detta har gett att jag fått kämpa, verkligen kämpa för att få någon hjälp...



Och nu igen är det samma visa med en sak jag måste ordna men inte klara av sjäv....och igen får jag dra min historia för denna "handläggaren" och hela tiden hade han ett litet flin i anskitet..som om han satt där och trodde att jag lurade honom.

Hur fan ska man förklara något som inte syns..hur tusan ska man förklara saker som händer som ingen ser..???



Man tappar liksom lusten att försöka nått här i livet för allt ger bara motgångar för jag är inte "ful" nog att ha problem.



Postad av nowayout den 2011-01-13 21:30:46


CA och inkontinens






Postad av Mathias den 2011-01-02 14:13:59


alone in the subwayalone in the subway by Alcino CC (BY SA)



1. Vi är just nu i ett postindustriellt samhälle, ett tjänstesamhälle och kunskapssamhälle är på snabb frammarsch där alltfler människor lämnas utanför och blir arbetslösa pga att antalet arbeten inte kommer räcka till samt att kompetensen inte räcker hos många för de arbeten som finns.



2. Lågstatusyrken som industriarbeten etc. flyttas bort från landet (ex. verkstadsindustri och tidigare textilindustrin), lämnar många människor utanför oförmögna att finna ny utkomst pga bristande utbildning och erfarenhet, alla kan inte vara akademiker.



3. Människor hänger inte med med alla miljökrav som ställs i samhället, avseende ekonomiska och sociala faktorer, välfärden monteras ned i snabb takt och det gäller att kunna tala för sig och armbåga sig fram i ett allt hårdare klimat.



4. Många människor kommer från miljöer som gör att de inte passar in i dagens samhälle



5. Det positiva med det som nu kommer är att tunga och besvärliga arbeten fasas ut som sliter mycket på människors hälsa, när mycket blir mer automatiserat och datoriserat.



6. Men många människor i det moderna samhälle som växer fram lämnas idag mer och mer utanför.



7. Människor lämnas i sjukdom eller arbetslöshet eller annat socialt relaterat utanförskap.



8. Är du intresserad av dessa frågor eller är du själv drabbad läs mer eller gå in på vårt forum, Välkommen!

Om mors dag direkt från Wikipedia

Mors dag är en högtid som uppmärksammar moderskapets mödor och glädjeämnen och firar minnet av ens moder, men är även en kommersiell högtid som i Sverige inträffar den sista söndagen i maj. Dagen är officiell flaggdag i Finland, men dock ej allmän flaggdag i Sverige, men flaggning är vanligt förekommande.
Dagen introducerades i Philadelphia 1908 av amerikanskan Ann Jarvis för att på årsdagen av hennes egen mors, Anna Jarvis, bortgång hedra dennas minne. Den 10 maj 1908 hölls därför en gudstjänst med fokus på fjärde budet och moderskärlek. Kyrkan pryddes av Jarvis själv och till alla besökare delades vita nejlikor ut, moderns favoritblomma.
Dagen spreds i resten av USA under de närmaste åren och blev 1914 officiell helgdag. Även till Europa kom seden, först till Storbritannien och sedan till Skandinavien. I Sverige firades mors dag första gången 1919 på initiativ av Cecilia Bååth-Holmberg. Det var dock först många decennier senare som dagen uppmärksammades i större omfattning. Personer födda på tidigt nittonhundratal och deras barn firade inte dagen i någon större omfattning. Många hade uppfattningen att dagen endast tillkommit av kommersiella skäl för att handlarna skulle få sälja mera. De tyckte samma sak om Fars dag som inte heller den firades i någon större omfattning de första decennierna. Först på senare tid har dessa dagar uppmärksammats i större omfattning i Sverige.
I The Encyclopædia Britannica heter det: "En högtid som härrör från modersdyrkan i det forntida Grekland. Regelrätt modersdyrkan med ceremonier för Kybele eller Rhea, gudarnas stora moder, utövades den 15 mars över hela Mindre Asien." — (1959), band 15, sid. 849.
Mors dag firas i de flesta västerländska länder men på olika datum: I Spanien är mors dag första söndagen i maj. i USA, Danmark, Tyskland och Finland andra söndagen i maj, i Storbritannien och Irland fjärde söndagen i fastan (dvs tre veckor före påsk), i Norge andra söndagen i februari, i Sverige sista söndagen i maj. I Argentina tredje söndagen i oktober. Att Sverige firar två veckor senare än USA är troligtvis beroende på att våren är längre kommen då och chansen att plocka färska blommor är större.
Reklam för "mors dags-presenter" och "mors dags-middag" är vanligt.
2011 inträffar mors dag den 29 maj i Sverige.

Ett meddelande från hjärtat

Det är ju sjukt

Ja det är horribelt det man håller på med på försäkringskassan, man har friskskrivit mig ändå har jag sjukintyg som går hand i hand och jag själv har inte varit och friskskrivit mig, jag var kallad till ett möte i mars månad till en handläggare och maken var med och efter detta har man helt sonika bestämt sig för att jag är frisk för att jag sa att jag vill komma tillbaka i arbetslivet, jag har skickat in sjukintyg som går hand i hand med föregående läkarintyg och ändå har man helt sonika avskrivit mig. Men nu så har jag pratat med dem och den jag talade med skrev att det är en fortsättning och att jag är alltså fortsatt sjukskriven, nu ska man handlägga detta och så får vi se om det börjar rulla igen, jag har inkommit med 2 sjukintyg sedan det stoppade och inga utbetalningar. Man mår för jävligt och så ska man bråka om pengarna på samma gång trots att man inte har ork till detta, all energi försvinner ju på den sorg man känner efter att ens barn har dött och så ska man inte få pengar heller utan ska behöva oroa sig över ekonomin.
Nu sitter vi här mitt i allt detta och vet inte ens om vi kan klara att betala vår hyra i slutet av månaden, vi har inte pengar till bensin så maken kan ta sig på jobb då det är dags, vi har inte råd att handla mat,
hur kan de få göra så här mot människor som redan slagits ned i ett svart hål.
Dessutom så skrev hon att hon försökt nå mig att hon ringt på hemtelefonen men utan resultat, det är bara det att telefonen blinkar rött vid missade samtal och det fanns inga missade samtal, jag kontaktade henne och fik tag på henne efter 3 dagar och talade om att jag var fortsatt sjukskriven ändå så tar hon och avskriver mig.
Ja det är bra konstigt att man ska behandlas som skit av dem hela tiden, att de vet att man lider av en djup depression och trots detta tar man tillfället i akt att jävlas, tror de att man frisknar till fortare då eller hoppas de på att man ska ta och göra ett självmord så de slipper betala ut pengar.
Jag har verkligen inte orken att bråka för mina rättigheter, livet känns alldeles för bräckligt och uppgivet i alla fall utan att det skall börja trassla ifrån sjukkassan också, jag kan inte hjälpa att jag mår som jag gör och jag kan inte hjälpa att min son valde att ta sitt liv, det är mitt liv som rinner iväg, finns det ingen förståelse. hur kan man sätta sådana handläggare att sköta ett sådant här ärende förstår de verkligen inte att pressen och oron bygger på den sjukdomsbild som uppstått, att jag ser ändå mindre orsak till att gå vidare om man inte kan få vara ifred utan att behöva gå under ekonomiskt också samtidigt som man går med en daglig tanke på att lämna allt för att det redan är alldeles för jobbigt.
Man är inte sjuk för att man valt det, det är inget man gör mot dem som sitter där, jag är inte sjuk för att reta någon, jag mår bara så fruktansvärt dåligt för min son tog sitt liv och det är inte någonting jag valt, jag har fyllts med ångest som bara fylls på och ju mera man missbedöms ju värre blir det.

Ny månad och i morgon är det 4 månader sedan du lämnade mig

Fyra hemska och svarta månader har passerat i mitt liv, du har varit död i fyra månader i morgon, när jag tänker på det vill jag också slippa undan smärtan det inneburit med att du lämnat mig., jag är så sjuk, hela mitt inre skriker i ångest. varför snälla älskade Kim hur kunde du lämna oss? Jag kan inte sluta se bilder inom mig, bilder av dig som flyger förbi, du ler, du skrattar, du är där för oss andra, men så rusar de förbi och det blir tomt, jag står inte ut att tänka på att du inte finns mer, det är alldeles för smärtsamt.
Mitt älskade barn, snart skall du få din sista vila bland gräs, träd och andra växter, det är smärtsamt men ändå ger det frid i sinnet, jag vill inte mista dig, men jag måste låta dig få ro.
Smärtsamt, allting är så smärtsamt, du är borta och hur mycket jag än önskar att du ska vara här med mig nu så går det inte, jag kan aldrig mera få min önskan uppfylld.
Allt hat, så outgrundligt det är att man kan bära sig åt så, att inte ha respekt för döden, att inte ens då kunna lägga ned stridsyxorna, att gå och tro att man bär livets kunskap inom sig, att man vet allt trots att man egentligen ingenting vet.
Stackars älskade lilla hjärtat var det allt detta du genomskådade då livet blev för stort för dig? jag önskar jag fann något svar, att jag lyckades förstå, men du lämnade oss kvar utan svar.
Jag är så rädd för framtiden, för att sakna ett helt liv, jag mår inte bra, jag saknar dig, du var min baby hur stor du än var.
Jag har tappat den röda tråden, vår länk är bruten, jag önskar varenda vaken stund att jag förstått, att jag hade förstått att du inte alls var bra, att du inte mådde bra, att du hade behövt mig, men jag fattade ingenting, inte något av det som var. Förlåt mig snälla lilla hjärtat, jag önskar så du stannat kvar, att jag fått en chans till, jag hade aldrig släppt, men nu är allt försent.
Andra lever sina liv, mitt har satt sig fast, det gör så ont att leva, att veta att jag aldrig får se dig mer, att jag aldrig kan känna vår gemenskap mer.
Jag sa det inte nog ofta att du betydde allt för mig, jag sa inte det som jag borde att jag älskar Dig, kanske hade du stannat om du hört detta mer? Kanske hade du vågat säga, mamma jag mår inte bra, kanske hade jag kunnat göra någonting annorlunda så du hade stannat kvar. Kanske...
Nu ber jag dig se där ovanifrån, älskade Kim jag håller av dig så, du är i mitt hjärta, mamma saknar dig så <3

Älskade Kimpan

Bilden har du en gång gjort själv och den påminner så om dig, om din kunskap om den du var. Saknaden tar all min energi, älskade vännen, älskade hjärtat om tiden ändå inte runnit oss förbi.
Älskar och saknar dig i evighet. Mamma

När någon hänger sig

http://linusfremin.wordpress.com/2010/02/12/nar-nagon-valjer-att-saga-hejda-till-jordelivet/

Hängning som självmordsmetod

Hängning är en vanlig självmordsmetod då de flesta har saker hemma man kan arrangera för att hänga sig, som rep, kablar, garn, sängkläder eller klädesplagg. Det är den vanligaste metoden på häkten och i fängelser. Till skillnad från när hängning används som avrättningsmetod är det vanliga vid självmord genom hängning att man kväver sig själv till döds istället för det mer effektiva nackbrottet. De som hittas i tid överlever med svåra hjärnskador då syrebristen permanent dödar hjärnceller. (Wikipedia)

Jag läser massor sedan min son hängde sig för jag måste förstå, kanske acceptera att det är bättre då han nu valde att göra det han gjorde att han inte lyckades bli räddad med tanke på hur livet i så fall kunde ha sett ut för honom, att han kanske blivit handikappad i resten av livet inte klarat någonting själv mera, klart att jag hade velat ha honom kvar för alltid.  Min sorg är enorm efter att min son tog sitt liv, allt har varit svårt att handskas med och att se en framtid utan Kim är svårt. Han finns ju inte med oss längre och det är det enda vi vill. Min son var en levnadsglad kille, ja det var vad vi alla trodde i alla fall, men då jag tänker på att han tog sitt liv förstår jag att det fanns så mycket annat där inombords, saker han inte orkade med, inte pratade om. jag önskar varje dag att detta skulle vara en mardröm och att min son räckt ut sin hand och gett oss möjligheten att förstå vad som rörde sig där inombords men han ville tydligen inte det. Det som skedde var hans val och att vi sedan inte kan fatta hans val eller förstå motiven eller att han gav upp tanken om livet, om oss det gör så horribelt ont inombords men det är inte vi som valde denna utväg.
Jag liksom andra som varit med om det här vet att det är en uppgivenhet, det är så mycket om och men och i fall att, kanske och varför, det är saker man måste lära sig att acceptera och det finns saker man kommer att ångra i hela sitt liv och sådant man önskar i resten av sitt liv att man gjort eller sagt, men det är för sent. Man vet det men på ett tokigt sätt fortsätter man att hoppas och tro på förlåtelse, man känner en skuld man inte borde bära, man har ångest inom sig som man inte borde känna, en förtvivlad saknad efter den man älskar och det slutar aldrig, men kanske kan det mattas av med tiden. Jag tror att jag i mitt sökande om kunskapen runt självmord försöker hitta något som kan bevisa för mig själv att jag inte bär skuld i det här, att få bort lite av den tunga ångest jag känner inom mig, jag ville ju min son allt gott i världen, jag gav honom livet för att jag ville han skulle leva det.
Men mitt i alla drömmar, alla visioner av en framtid som nu inte kommer att bli, så väljer han själv att avsluta sitt liv och han vill inte vi ska veta om det i tid.
Det är en fruktansvärd känsla av otillräcklighet som uppstår, man vill så mycket, man vill ge sina barn allting, men man har bara inte räckt till och jag hatar känslan av detta, jag hatar att inte kunnat göra allt för min son.
Att känna och veta att det är för sent, det kan ALDRIG mera bli en framtid för oss två. Jag går till en minneslund för att hedra minnet av min son, jag skriver för att andra skall veta att han fanns, jag gör allt som står i min makt för att upplysa om konsekvensen av ett självmord, att man inte är ensam fast man i det ögonblicket kan tro det. Jag skriver för jag vill att alla skall veta att livet är till för att levas och att det som verkar svart idag kan vara ljust i morgon och att om man säger hjälp mig så kommer många att hjälpa. Jag kan ge ett löfte om att det är så om man bara vågar säga rakt ut HJÄLP MIG!
Att i efterhand vakna upp till en tom och innehållslös tid som ett självmord ger, till skuld, ångest, tårar och förtvivlan ger inte bara negativitet det ger också en möjligheter till att rannsaka sitt liv. Vill jag leva så här? Vad är det som är viktigt? Vilka människor slukar min energi? Vad vill jag göra nu? Vilka betyder någonting? Att visa hela tiden tydligt att dessa människor betyder allt i ditt liv.
Det ger en hel massa eftertanke, man börjar prioritera på ett helt annat sätt än man varit kapabel till tidigare, man vill säkerligen ändra massor och nu kommer möjligheten.
Känslan av tragik mitt i allt det här kommer naturligtvis, att det skall kosta så fruktansvärt mycket som en mycket kär människas liv för att förstå, det är mer än sorgligt, det är katastrofalt så jag vill med att skriva väcka läsare innan det händer någonting. Ta vara på varenda dag i ditt liv som om det vore din sista, fånga dagen. Tala högt så att de de älskar hör. Lev!
Själv är jag mitt i sorg men jag vet inom mig att jag har ändrats helt, jag fick livets största kalldusch och jag har svårt att acceptera att det kan vara så tungt att leva, men jag går upp varenda dag, jag sätter på mig, jag gråter och jag saknar, jag talar om att jag älskar de som finns runt mig , jag säger dem att de betyder allt för mig och jag lever för att jag måste.
Jag har en djup depression, jag har mist mitt barn i januari det här året så tiden är inte lång, likväl känns det som en evighet sedan jag träffade min son, sedan vi pratade med varandra,  men egentligen ligger evigheten framför mig och det är ett håll jag ännu inte är stark nog att titta åt men jag ber er alla som tänkt tanken på att ta era liv att leva era Liv. Ni kommer att krossa dem som älskar er och även om ni har tanken i er att ni inte har någon, inte är älskade så vill jag säga JO, alla är älskade tro det eller ej och för dem som blir kvar blir det ett livslångt straff att leva utan ER. Det som verkar vara ett helvete just denna dag kan i morgon vara ett paradis. Jag kramar er alla, tar er i min famn och ber er att stanna.
Om du haft tankar på att ta ditt liv eller just nu har det så finns det hjälp att få, Ta den hjälpen!

Jag länkar er vidare till Spec hemsida:
http://www.spes.nu/index.php/laenkar

Jag sänder dig små hjärtan på en kvist

Mina tankar finns hos Dig Kim, saknar dig, älskar dig, önskar jag kunde få en chans till... Mamma

Saknad

Livet har fyllts med saknad, att inte känna gemenskap, av förräderi, av hat och falskhet. Så lite man förstår, så lite av detta som är viktigt. Min son är död, inget hat kan ändra det, inget skitprat, ingenting kan förända det jag bär på inom mig, inget kan ta min saknad, sudda ut den. Den kommer vara där med mig i resten av mitt liv, den följer mig vart jag än tar ett steg. Mitt liv är annorlunda nu, jag kan inte styra det, jag kan inte hjälpa att det är så, det är ändrat bara.
Jag vet idag vad jag missat i mitt liv, jag har facit i min hand och jag låter det aldrig hända igen, aldrig, men det gör inte att jag kan få Kim tillbaka att jag vet saker idag, jag bär min ångest, min skuld att inte ha förstått, att inte se hur han mått, men han sa ingenting.
Jag älskar min son lika mycket nu, för mig har han inte raderats bort och kommer aldrig göra det inte ens för ett ögonblick även då  han dött, han finns med mig i mitt liv, varje dag, varje ögonblick. Han är min son, en del av mig, jag bar honom i nio månader inuti min kropp, inte kan jag någonsin glömma bort vad han betyder för mig.
Jag saknar min son, jag vill skrika ut min sorg, den saknad jag känner, min förtvivlan, den tomhet hela min kropp nu känner.
Kim betydde allt, han var mitt barn, mitt kött och blod, han var min stolthet, min grabb, nu är han borta.
Säg mig aldrig mera, du borde sörja klart, jag kan inte tänka på framtiden för den plågar mig, jag har inte en framtid med Kim. Min son är en ängel nu och jag ber honom att skydda mig.
Så älskad, så saknad, så fruktansvärt tomt det är. Dag efter dag måste jag bära det här.

Mitt hjärta så älskad du är..

Mamma

Kram på er alla läsare

Uppriven, ledsen och fylld av tankar

Chockad, nej inte ett dugg bara så fylld av ilska mitt i min sorg. Människors elakhet slutar aldrig förvåna, den finns där fast man försöker att blunda för det. Överallt tränger det sig in, trots att man blockerar överallt för att slippa veta av det. Men så är det här i livet. Vissa har inte empati, bara att acceptera att det är så, inte jaga upp sig.
Att tro att jag din mamma skall tystna, vilka är dom att tro det. Jag har lovat Dig älskade lilla Kim att världen skall få veta att du levde här, att man inte skall glömma bort dig och den kärlek du gav oss.
Att du var älskad, att du var viktig, att du gjorde skillnad. Att du drömde om att bekämpa elakhet, att bekämpa mobbing. Du var ju själv mobbad och tog illa vid dig, det gav dig inre ärr som du inte kunde bli av med, vi kämpade för Dig men dina ärr och sår behöll du inom Dig.
Älskade hjärtat, jag försöker föra din kamp, jag försöker få människor att vända andra kinden till, att lära dem det jag lärt av dig, att fånga ögonblicket, Carpe Diem.
Jag försöker visa alla vem du var att du var en underbar son och jag vill visa världen att jag var en stolt mamma.
Inte tystnar jag för några påhopp, hur skulle jag kunna det. Jag skriver bort min ångest, jag skriver för att ge dig liv. Jag vill man skall se dig, vill du ska finnas med oss här, även som en ängel gör du skillnad här...
Mamma

Dagar tillkommer dag efter dag

Jag bloggar och bloggar önskar så att orden kunde läka mig, att det jag får ur mig kan hjälpa andra och mig själv. Jag känner sådan saknad, tomhet, ihålighet och bitterhet mot livet som gett oss så mycket plågor och så lite att glädjas åt.

Att vi små människor behöver gå igenom sådana här saker, att vi ska tampas med död. Jag kan acceptera att man dör om man levat ett liv, men min son var bara 17 år gammal då han väljer att avsluta sitt, det finns inget jag kan acceptera i det här. Jag känner skuld för att jag inte har förstått, skam över att inte ha räckt till. Jag ville räcka till för alla mina barn, de är det vackraste jag gjort i mitt liv

Det är den ondaste av drömmar jag upplever nu, en sann mardröm så svart och ruskig att skräckfilmernas mästare skulle skrämmas där i, jag saknar mitt barn, jag vill ha honom där, men jag vet allt för väl att han kremerats nu, han är borta. jag önskar av hela min kraft att jag orkat bringa lite ljus, men jag klarar det inte, inte då och inte nu. Känner mig värdelös, varför älska en som mig.

Inre kramper av ångest, ett liv som inte vill. En kamp och ännu en till, jag har tröttnat, vill inte kämpa mer. Har slitigt och fejat, har önskat så väl men inget hjälper någonsin mer. Min son är död. Jag önskar hans kärlek fick blomma kvar i mig i oss alla i eviga dagar, jag önskar han kände den kärlek jag bär inom mig i hjärta och själ.

Så saknad, så älskad en underbar röd ros han var...

Mamma

När andra glömmer så minns ju jag

Lilla hjärtat, mamma saknar Dig. Idag har jag haft besök av Helena med familj. Robin har bytt däcken på våra bilar och vi har lagat god mat och maken har bakat chokladtårta som jag gjorde små kycklingar till eller ja vet inte vad de såg ut som men de gav stora skratt hos alla så det var ju ett roligt inslag. Jag försökte i alla fall även om det inte gick så bra.
Vi har suttit ute och barnen har lekt med sina leksaker och det har varit jättebra väder, så barnen stormtrivdes idag, skönt.
Nu så har alla samlat ihop sig för att åka och det har varit lite puss och kram från barnen, det har varit en mysig dag, du hade trivts att vara med oss alla.
Jag fattar inte varför det slutat så här att du ska vara i himlen och vi andra här, jag förstår inte ditt val, vill inte det ska vara så här, vill att vi ska ha gemenskapen kvar. Lilla hjärtat jag önskar så att livet vore bättre med oss än det var, att du bara hade stannat kvar.
Sorgen är så tung, jag kan inte hjälpa att jag inte orkat gå vidare, men det är hårt att mista Dig. Du var allt för ung, du var egentligen bara ett barn ännu.
Så har maken ringt till hyresvärden igen för nu har tvättmaskinen lagt av, vill inte låta oss tvätta mera nu, vill inte gå alls faktiskt, så nu får vi vänta på att man kommer och tittar på den eller om man köper en ny direkt vi får vänta och se. Tvätta måste vi kunna göra. Jag hängde upp en tvättlina mellan huset och trädet idag, ja den kommer säkert slacka en del men ja mindre tvätt kan man väl hänga upp där så det får torka så slipper man torka det inne något mer. Men först får vi hoppas på en ny maskin, så vi kan tvätta alls.
Har krattat en del här ute men det behöver tas lite till, ja hunden har ju varit ute en del så det behöver komma bort igen, man vill ju inte trampa runt i det precis.

I morgon måste jag ringa min handläggare på sjukkassan igen för hon har försökt att ringa mig skrev hon på mail. Jag vet inte vad hon vill mig just nu, jag är ju sjukskriven inte för att jag mår bra utan för att jag mår dåligt, sedan du gav dig av älskade lilla Kim.
Jag önskar du kunde ge mig frid igen, att du kunde le mot mig och säga som du brukade säga, mamma du ska se allt blir bra, du var alltid så go och rar, varför fattade jag inte att du mådde dåligt, varför sa du inget till mig, jag vill inte du skall vara död, jag vill inte, jag behöver dig.
Ångesten biter så hårt inom mig, jag vet inte längre hur jag ska klara mig.
Jag är arbetslös också och jag vet inte hur jag ska orka med att leta jobb igen, att få nya uppgifter, nya människor och rutiner, nya saker, jag har inte huvudet med mig, jag är så trög sedan du dog.
Du var min älskade lilla ängel, varför stannade du inte, varför blev du en änglason i himlen istället?
Vi ville alla ha dig här. Jag blir ombedd att sluta sörja dig nu, men jag vet inte hur, jag är så fruktansvärt förstörd, så hårt livet blev på bara en sekund. Finner inte motivationen, finner inte det sedan du försvann, jag vill inget mera, jag vet inte om jag kan.
Jag tänker så ofta på att komma efter, men så går inte heller det för då får jag ångest över de som finns kvar, som behöver mig och då jag stannar får jag ångest över att jag sviker dig igen, ännu en gång. Att jag stannar, lever när du inte kan det.
Livet är så svårt lilla hjärtat mitt, så fyllt av val och du gjorde ditt. Men ditt val betydde även ett val för oss andra, våra liv förstördes den dagen du gav dig av, för saknaden och tomheten efter dig kan ingen fylla.
Älskar och saknar dig tills mitt sista andetag för då ses vi igen älskade lilla Kim.
Mamma

Vilken värld vi lever i

Jag kan inte sluta tänka på vilken otroligt konstig värld vi lever i, vilken förvrängning allt har. Idag läste maken i tidningen att tre små pojkar på 8 år har förgripit sig på en sexårigårig liten pojke på ett daghem i Borås. Man kan inte sluta fundera på vart allt är på väg, sluta sända alla bisarra program på teven, återställ ordning, sluta att ha sexuella inslag i allt, det gör tokarna, tokigare.
Barnen får en förvrängd syn av allting, det är ju inte konstigt att våra barn inte orkar med det samhälle som manas fram av de som bara vill tjäna pengar, min son var känslig, jag tänker ofta på allt han såg, vilka intryck gjorde att han inte orkade med att leva mer.
Ska man stoppa självmorden får man börja rensa upp från grunden för vad är det för värld vi lever i.
I vissa lägen kanske det inte är så dåligt med gamla normer, man borde inte behöva sitta framför teven och se sexuella inslag i reklamen, man borde inte behöva se halvnakna kvinnor som gör att bilden av kvinnor blir billig, fria att göra vad man vill med dem, man borde inte sända dockusåpor. Att sända program där man visar vuxna människor stoppa in chokladpraliner i rumpan på en sovande man, vad är det för värld vi lever i.
Tror man verkligen inte att barnen tar vid sig av sådant här, ungdomarna, att de inte får en konstig syn på allting genom att se sådana saker, att det går alla obemärkt förbi, vissa har mera inneboende känslor än andra, man borde tänka på att en del kan gå sönder av att se och matas av bisarra saker.
Jag tänker så ofta på min son, allt som han tog vid sig av, att man kan göra det om man lider av till exempel aspergers man förstår inte riktigt vad skämtet bygger på, vad som förmedlas i budskapen och man kan bli ledsen över att världen är en sådan skitvärld som vuxna vill göra den till genom att ideligen mata oss alla med sådant på teve från morgon till kväll.
Bara mitt sätt att se på det här problemet men jag tror nog många håller med mig i det här, jag tar illa vid mig, vill inte se, men vad kan jag göra stänga av teven, inte se på teve alls, jag vill ju se de andra programmen.
Man måste reflektera över vilken värld vi lever i, vill vi fortsätta skapa bisarriteter? Vill vi att människor skall falla utanför ramen?
Vad vill vi med allt det här??

Ångest kryper, jag ur helvetet vill

Åh älskade lilla Kim, idag kryper ångesten inom mig jag finner ingen ro, det gör ont, jag saknar Dig.
Jag vill ju inte leva mitt liv utan dig, det fattar du väl.
Jag vill upptäcka världen med dig, nu upptäcker du himlen utan mig. Snälla Kimpan varför gjorde du så, jag är ju helt själv, ingen kan förstå, vi hade en speciell grej bara vi två.
Jag tänker tillbaka på ditt ljungande skratt, jag blev alltid så fantastiskt glad av det, ända sedan du var en liten grabb du sprang runt oss på knubbiga ben och stojade så var du alltid så glad, herregud vart är Du idag?

Jag fattar inte vart tiden tar vägen, flyr från oss, jag blir äldre i själen, jag är gammal nu, jag har så svårt att ta in att du är borta för evigt, vem vill det, jag vill inte Kim?
Snälla Kim, ge mig en vind, blås på mig, en kall vind en varm dag så jag vet att det är du, blås liv i min själ för den har dött som du.
Jag är som en zombie, överallt är det ljud, det skriker och skränar lever faán och vet hut, jag orkar inte med stimmigheten mer, det borde bara ta slut.
Jag önskar lugn och ro, jag vill tänka på dig, på oss. Du och jag - mor och son.

Evighet, det har satt spår som aldrig kan blekna, så hårt att veta att du är borta, jag önskar det fanns vingar att köpa i paket, då flög jag till dig, gjorde ett besök.
Om jag bara fick se dig, så glad jag skulle vara. Underbara Kim, hör din mamma kalla.
Min rara kille hör hur jag skriker i förtvivlan, jag försöker få dig att fatta, jag önskar jag kunde rappa dig en sång, Likt denna: Mamma älskar dig, hör det nån gång, jag vill du ska veta, sjung med i min sång...
Älskade Kimpan du rappade så bra, jag har två sånger kvar det är allt idag, jag kan höra din röst, jag kan höra dig rappa, det känns sådan ångest i mitt bröst.

Kim älskade lilla barn, jag hade behövt dig nära mig idag, jag är så gammal i min själ, livet sprakar, jag har tappat min glöd.
Att du försvann från oss alla gjorde att sorgen fällde oss, jag tror världen kunde höra mig falla.
Jag ville skrika ut min fasa, inte mitt barn, det kan inte vara...
Jag tror jag blir galen!
Snälla Kim jag vill fatta vad som skett, jag vill veta.
Mitt inre gör så ont, det tär, svider i själen, den är öm, jag önskar fortfarande det vore en mardröm så jag bara kunde vakna upp. Vilken kram du skulle få då, älskade Kim.

Livet var elakt, livet var styggt, jag känner ingen frihet, livet är ej längre tryggt, jag har inte dig, du var det som betydde någonting, att ha sina barn älskade lilla hjärtat hur kunde du fara. Nu måste du för alltid våran ängel vara.
Saknad och älskad tills mitt sista andetag för då lilla Kimpan ses vi igen.
Mamma