En stormig dag och du saknas för alltid

Jag saknar dig min älskade, älskade son. Var timma finns du i mina tankar, jag saknar dig så otroligt mycket.
Fattar inget av det som hänt det är fortfarande bara ett stort frågetecken, jag vet inte vad som tog åt dig, jag vet inte vad som drev dig till att göra slut på ditt liv. Du var så älskad och ändå så räckte det inte, varför?

Jag hoppas en dag kunna finna en framtid, ett sätt att leva utan dig, jag vet att jag måste ta mig vidare, jag måste leva mitt liv utan dig min son. Jag tänker så ofta på dig där i kistan, då jag stod där och strök ditt hår, jag undrar om du kunde se mig, om du kan se min sorg, om du kan känna min saknad. Inget kan bli det samma igen, du förändrade allas framtid, vårt tänkande, våra liv.
Kanske förstod du inte att det skulle bli så, men du gjorde det med ditt val, du bestämde hur våra liv skulle bli och vi gråter, vi saknar. Vi känner oss krossade, jag förstår inte att du valde att göra så.

Du hade en framtid att se fram emot, att skaffa egen lägenhet, din flickvän, djur, småbarn, att skaffa egna små knaddar en dag och du valde bort allt det här, Varför?
Nej jag får inte svaren, du tog även dem ifrån oss, jag gråter och jag saknar Dig, älskade lilla underbara Kim.
Mamma ville du skulle ha det bra, jag ville så mycket för dig, nu finns du inte med oss här längre och jag har bara sorgen kvar. Det är så förtvivlat tomt, det gör så ont att aldrig mera få vara med dig, att få krama dig att höra dig prata eller skratta och att glädjas med dig. Du är borta och vi är lämnade i en förtvivlad Sorg.

Mamma

Du är så fruktansvärt saknad

Det går framåt, dag läggs till dag och tiden tickar. Jag förvånas över att jag orkar, all den saknad jag känner över dig min son, så tomt det är så fruktansvärt att leva utan dig.
Så mycket snö utanför, jag som längtar efter våren, att få skapa en plats för oss att tänka på dig, att bara få sitta i lugn och ro, tända ett ljus att få känna en närhet, skapa  en plats för frid en inre fridfull känsla. I morgon ska jag en tur till minneslunden och tända ett ljus för dig.
Jag saknar Dig så är det bara, hela jag är fylld av en saknad, det är tomt, svårt.
Jag ska ta fram blocket och pennorna sätta mig och teckna en stund, skapa det gör gott, tar bort tankarna lite, det tar bort det svåra, jag sitter här med kaffet och tänker, så då kan det vara bra att störa ordningen lite.
Jag behöver se livet inte bara döden, jag har dina syskon, mina barnbarn. Helena som vaggar lite lätt framåt nu, hon har fått foglossning, stackarn. Hon ska ha i mitten av maj så hon får gå ett tag till, sedan kommer ditt 5:e syskonbarn, mitt barnbarn. Du hade glatt dig över detta det vet jag för du älskade alla dina syskonbarn, de var så speciella för dig och ditt tålamod var gudomligt, du lekte med dom och gjorde deras liv så glatt. Du tog dig tid, spelade spel med dem och de saknar dig, du var deras idol, de vill ju vara precis som dig små som de är, du var LillKim deras fantastiske morbror. Det är så svårt för oss alla utan Dig.
Tänk att det skulle bli så här i våran familj, att du skulle gå bort, ta ditt liv och att vi alla skulle få leva ett liv utan dig, jag fattar inte, jag vill faktiskt inte fatta, det är inte rätt.
Du är så fruktansvärt saknad, livet har stannat upp för oss och vi för en daglig kamp för överlevnad, för att kunna skratta igen, för att kunna känna glädje. Vi förstår inte ditt beslut och du kan aldrig begära det, jag vet du är i Nangijala, i paradiset i himlen, jag vet du är en ängel nu, min ängel. Jag ber dig att vaka över oss alla... Vi behöver det!

Mamma

Idag har jag en djävulsk dag av sorg

Idag rinner åter mina tårar, idag våndas jag igen. varför älskade lilla killen min, varför förstod jag inte hur du mådde, varför såg jag inga signaler eller hörde några varningsklockor ringa. Jag är ju din mamma. Känner mig så nedstämd, så trasig, skrev till läkaren igen och bad dem förlänga min sjukskrivning och att jag vill ha kontakt med kurator. Jag måste bearbeta mina tankar, min skuldbeläggning och min ångest jag orkar inte med att du tog ditt liv, varför fattade jag ingenting. Du var min son och jag älskade dig över allt annat på jorden ändå fattade jag inte att du inte mådde bra. känner mig så hjälplös, allt är över nu, jag kan inte ta om allt, jag kan inte göra det bra. Du är borta.
Läkaren ringde mig nu så han skriver ut mera medicin och så ökar han min sjukskrivning i 3 veckor till, han hade hört på nyheterna om Dömle och beklagade att det skulle komma så olägligt i mitt liv och så var vi nu flyttade till Sunne så vi får ta kontakt här på orten. Det blir väl bra till slut allting, annars får jag ta och ringa samtalsakuten för deras kurator var också sjukskriven på lång tid, ja hon har säkert kolappsat över att det är överbelastning på jobbet med alla människor som mår dåligt numera, med allt som händer oss alla här på denna jord.
Livet har blivit konstigt, att mista ett barn, det får inte hända men det hände mig i alla fall, varför?
Jag som alltid försöker se en mening med saker, hur ska jag se en mening i det här, vad kan det finnas för mening i att ens barn avslutar allt bara 17 år gammal? Varför?
Jag plågas inuti varenda dag, jag saknar honom så jag blir tokig. Jag vill finna en röd tråd ett sätt att förstå allt, men svaren de tog han med sig på sin fortsatta färd.
Jag sitter här vid min dator och på något sätt hoppas jag att det skall spela en låt utan att jag satt på den eller att det kommer ett meddelande från himlen. Hej mamma är allt bra?
Ja naturligtvis fattar jag väl att det inte kommer ske, men det kan inte skada att önska.
Denna veckan blir maken 47 år och vi ska ha middag här hemma på lördagen, samlas och bara vara tillsammans har vi tänkt, jag hoppas alla kommer vi behöver det nu. Han mår inte bra av att se mig så här hela tiden, det är inte lätt, jag önskar så att det fanns ett magiskt spö att svinga och så var sorgen borta, men jag är ingen trollkonstnär, jag är en sörjande mamma.
Jag får låta tiden gå, det måste bli bättre, det kan ju inte alltid kännas så här svårt.

I dag blev det en het thaifisk på menyn

Har varit till Sunne och satt in pengar på kontot så nu ska jag börja betala räkningarna om en liten stund, Ståle fick ta sig tid att flytta på betalningsdatum och ringa runt, så jädra galet dåligt vi har det men ja man får försöka att inte deppa i alla fall, jag saknar dig Kim, tänker var dag på hur orättvist det är att du är borta. Jag älskade dig så otroligt mycket, fattar inte varför du kom på idén att ta ditt liv. älskade lilla vännen om du bara sagt något hade vi funnit på råd, vi hade ju hjälpt dig. Du sa till alla att det ordnar sig så fort vi hade problem, hur ska vi nu känna att det gör det.? För oss kan det aldrig mera ordna sig, du är ohjälpligen borta och vi står kvar här med sorgen och saknaden. Nej det är inte rätt, så jädra orättvist. varför du? Varför tog du ditt liv och lämnade oss här?
Vi handlade det nödvändigaste i affären och så provade jag ett nytt recept jag fann på recept.nu Fisk i kryddig kokossås och det var helt underbart gott och lär inte bli sista gången jag gör det. Det var hot men gott så för er som gillar thai mat gå och kolla in receptet.
Nu till de mindre roliga sysslorna jag skall ta och betala de räkningar pengarna räcker till så jag får väl ta och skriva mera lite senare på min blogg för det är skönt att få det gjort så man slipper oroa sig, bättre att se fakta. Detta går inte eller detta gick ju.
Jag saknar dig tills mitt sista andetag Kim för då ses vi igen det lovar jag Dig.
Mamma

Jag har dig i mitt hjärta och i mina tankar vaje dag

Ja så är det du finns här med mig trots att du gått iväg till andra sidan, jag har dig så kär . I från det att jag går upp tills jag lägger mig tänker jag på dig mitt älskade barn, det är så fruktansvärt fel att du inte längre finns här med oss, att jag en dag skulle sitta så här och blogga om Dig och all den kärlek jag hade till dig, jag vet ju att du är död, att du tagit ditt liv men det är något jag inte vill.
Jag vill ha dig här, jag vill förstå vad som gjorde dig så illa att du inte längre orkade, jag skulle vilja förstå varför, men du tog alla svaren med dig till andra sidan. Jag är så ledsen, jag saknar dig.
http://www.evigaminnen.se/minnessida/kim-lindqvist-0
Jag vill att alla skall veta vem du var och att alla skall skänka dig en tanke, jag vill inte att man glömmer bort dig. Skall göra en minnesbok som skall handlar om dig så att dina syskonbarn kan se och läsa, lära känna dig igen och aldrig någonsin glömma vem du var.
Du var så fylld av kälek till oss alla, kunde du inte ha sparat lite till dig själv, du tänkte på alla andra men glömde dig själv helt, varför kim, varför gjorde du så?

Ingenting kan göra livet normalt igen, ingenting kan läka det sår vi fått, du är borta och det vi vill ha kan vi aldrig få, vi vill du ska komma tillbaka och detta går ju inte mera. Vi ska lära oss att leva ett liv utan dig, men det ligger ännu långt borta, jag bär en sorg som jag inte önskar någon skall få. Jag sörjer dig mitt barn, du var något av mitt allt.
Mamma

Det var länge sedan jag skrev här ute

Tiden har runnit iväg, jag har inte gästat min blogg på evigheter för att inte säga jag hade glömt bort den helt. Så mycket har hänt som gjort att mitt liv har förändrats helt, min älskade son tog sitt liv den 2 januari 2011 bara 17 år gammal och sedan dess har jag burit på en stark, svart sorg som bara slukar mig. Det är en kamp att gå upp om morgonen, att bara vara, att göra det man måste och jag går sjukskriven tills i början av mars.
Jag skall försäka skriva här oftare, berätta om min son, om min sorg, om saknaden.

Min lilla kille är borta och livet kan aldrig mera bli som det varit, det är så svårt att fatta att man aldrig mera får krama honom, aldrig mera kan se honom le igen, min lilla goa hip hopare som rappade egna låtar, som gladde alla oss andra, som älskade att teckna. Han är borta och jag vill inte acceptera att han valt att dö.
Hur ska man som mamma acceptera att ens barn väljer att dö och att man skall leva ett långt liv utan dem, det går inte, jag kan inte. Varje dag har jag ångest över att framtiden är borta, sorgen som slukar mig, saknaden är så stor att jag tror jag skall gå under, han var mitt hjärta, mitt allt.

Snart dags att åka på jobb

Ja full rulle hela tiden. Har haft ett par helvetiska dagar med min förkylning, hög feber och hosta. Men nu har man piggnat till såpass att man kan åka och jobba igen. Jobb, jobb och åter jobb, hatar verkligen mitt liv just nu. Det är så usla arbetstider att man blir deprimerad och vad ska man göra man måste ju jobba, vi måste kunna betala räkningarna och nu har ju inte maken fått något jobb heller så det hänger på att jag kan jobba på så vi får ihop till allt just nu, han söker lykta överallt för att finna ett nytt ställe att jobba på. Och mina arbetspass håller på att ta livet av mig 11-12 timmars pass, kvällar och helger. Fy attans att man inte kunde få vara förtidspensionär och så har jag min värkande stora otympliga kropp att bråka med, att man sedan nästan gått i väggen gör ju inte saken lättare. Min handled som inte riktigt vill vara med heller gör ju inte saker bättre, men man får allt le och vara glad för roligare blir inte livet tyvärr, inte för oss i alla fall.
Ute kvittrar småfåglarna och solen skiner så det känns ju inte kul att vara instängd i ett kök, regniga dagar däremot gör ju inget men idag och alla andra soliga dagar som bara försvinner känns det ju lite kasst. Men jag tycker det är kul att laga mat så helt illa är det.