Känner mig nedstämd igen

Jag har bakat limpor de ser fina ut, jag hoppas de smakar bra, ska prova i kväll när de fåt svalna av rejält och en kopp te .
Det blir gott skulle jag tro.
Nedstämd, ned. stämd, skadad, på flugen vilka ordval, jag har lagat lite mat gjorde en snabb makaron röra med tonfisk som jag brukar göra, tog reda på vitlökssåsen så det var väl ungefär som det brukar vara, som vi åt i Spanien du och jag. Jag saknar tiden jag fick ha med dig, alla stunder vi satt tillsammans och gjorde saker, jag önskar jag fick uppleva det igen, jag fattar inte det är så fruktansvärt svårt att jag inte kan få mera tid, att den gått åt.
Jag hatar att leva så här, ett liv utan dig känns så in i helvete svårt, ni får ursäkta mitt tonfall men så känns det i alla fall. Jag vill ju inte, fatta jag vill inte du ska vara DÖD.
Du lärde mig så mycket, jag upplevde så mycket tillsammans med dig, jag var så glad, det är så tomt, det gör så ont idag, varför Du?
Jag önskar jag fattat, jag önskar jag kunnat ändra, men ingen kunde ju det,  du gjorde det denna kalla dag, ensam, så ensam denna förbannade dag.
Jag ville aldrig du skulle känna dig ensam, älskade Kim, jag önskar du fattat all kärlek vi bar inom oss till dig.
Jag tänker tillbaka, du satt där med en nyköpt keps i din hand det fanns ett klistermärke som glimmade på din skärm, jag tänkte pilla bort den, men du sa: Mamma fattar du inte grejen, den ska va.
Jag saknar, jag saknar dig så mycket så jag blir sjuk, jag tror vissa dagar jag ska tappa vettet. Du och jag vi var ett, du var min son så underbart go och du tog dig tid att lära din mor, jag saknar alla stunder vi satt och bildhanterade, du höll på att få fnatt. Det var inte lätt att lära en gammal hund sitta, ja du Kim jag önskar jag fått ge mig av först, att jag sluppit uppleva detta, det var för mycket för mamma, du var alldeles för ung.
Du hade kärleken, hon fanns ju där. Varför Kim, gav du upp så där?
Inget kan skänka mig glädje mer, jag har tappat tron, på allt det där, du betydde för mycket, nu bär jag runt dig på mitt smycke. En sorgtyngd morsa, en toka har världen fått, jag vill inte tappa dig, jag ville ha dig kvar, jag önskar jag hållit hårt, hårt, hårt
Men jag släppte mitt tag och nu är du död, jag krampar mitt barn, jag vill inte du ska vara död. Jag gråter, jag känner förtvivlan inom mig, vad kan jag göra, säg, säg , säg...
Jag älskade dig med mitt modershjärta, jag saknar dig nu och du finns för alltid i mitt brustna hjärta.
Mamma

Jag och fången i tankarna

Jag har fångats i tankarna sedan du tog ditt liv, jag kommer inte ur det mera. Jag tänker på dig hela tiden, jag saknar dig så mycket. Min förtvivlan är jättestor, det gör så ont. Varför min son, hur kunde det gå så, varför tog du ditt liv?

Jag önskar du fanns här hos mig, just nu, för alltid, jag önskar jag kunde få en riktig önskan uppfylld men jag vet det går inte att få.

Saknaden har sönder mig, jag försöker leva lite grann, jag försöker göra det jag kan, men sorgen att mista dig har fått en överhand, den styr mig, mina tankar, jag är nu fången i mina tankar.

Försöker tänka på vackra minnen, underbara saker med dig, stunder av lycka, jag försöker se dig i mitt inre en stund, så jag kan glömma att du inte finns här hos mig.

Jag behöver drömma, göra det jag kan annars går jag under, sorgeskeppet flyter inte då. Så lite av mitt forna jag finns kvar det har ingen betydelse idag, jag ville ha dig här ingenting annat betyder något för mig. Jag är så stolt över att vara din mamma, du var så fin, du var så snäll. Jag kan fortsätta beskriva dig, allt är gott så varför du? Vad kan det finnas för syfte med det här?

Döden tog dig bort, för alltid, jag vill inte ha en evighet, jag vill ha Dig här och nu.

Du var min son och en bättre son kunde ingen önska sig. Tiden var knapp, jag visste inte att den rann iväg, jag är så ledsen, den bara smet sin väg. Om jag bara kunnat få ett facit blad då hade du ju levat idag, kunde inte Gud sett till dig, kunde han inte låtit mig behålla Dig.

Trötthet styr, tankarna är fångar som plågar mitt inre, jag ville så väl men det blev ju så fel. Jag älskar dig Kim, så oändligt mycket, jag tog förgivet. Förlåt mig för det...

Önskar jag fattat du mådde dåligt, jag önskar jag kunnat ändra på allt som nu blivit.

Jag har haft begravning för dig min son, jag ville du skulle ha det vackert, de sjöng Gabriellas sång, Halleluja och Tro, jag ville du skulle uppskattas, du var min älskade Kim nu hoppas jag i hjärtat att du funnit ro.

Jag lever mitt liv i en skugga, din just nu, jag andas den luft du borde andats här och nu. Jag drömmer dagdrömmar om dig, om oss. Jag hoppas på mirakel som aldrig kan ske, Men Kim jag lever, jag gör det för oss två.

Jag brukade läsa på Ludmillas blogg, jag tror jag ska ta och ge mig dit en sväng, hur det än är så tröstar det när jag vet att det jag känner har andra känt också. Sorgen är så tung Kimpan, så fruktansvärt tung att behöva bära på, att mista Dig var det absolut värsta som kunde hända i mitt liv, nu har det hänt det som inte fick ske och jag kan aldrig mera bli hel, du saknas ju.

Mamma

Känner mig som en främling

Som en främling för sig själv jag det är en känsla jag bär på, känner mig annorlunda nu, ja jag menar att allt blev annorlunda då du dog Kimpan. Jag känner inte igen mig själv som jag var, jag är så tung i sinnet nu, förut flög tankarna som svalor i det blå, nu gräver de sig fram som grävlingar ur sina gryt.
Livet är ingen dans på rosor, nej det är allt annat än lätt att välja de vägar man skall ta i livets banala kringelkrokar.
Jag tänker på Dig Kim varenda dag, jag tänker på ditt leende som kunde få vem som helst att le, det gör så ont att veta att du inte skall le mer. Jag tänker på ditt smittande skratt, du kunde få oss alla att skratta så vi fick ont i magen, nu skrattar du inte mer och inte vi heller. Jag tänker på din röst, som fick oss att känna oss trygga, nu talar du inte mer och vi är som villebråd.
Förstår du då att det är tomt för oss som du lämnade kvar, förstår du hur hårt detta var för oss att mista den vi höll av. Vi ville ha ett liv med dig, en tid som vi skulle vara lyckliga, sommar, bad, skratt, grilla korv, du som skulle leka med alla de små syskonbarnen, vad blir det nu? Du finns ju inte mer, jag blir helt kall, jag fryser inuti, jag mår illa.
Det svindlar, jag vill inte att det ska vara så här, jag önskade dig livet, jag gav dig liv och du släckte det som jag släcker ditt ljus på kvällen. Borta nu och jag ska lära mig leva ett liv med detta helvetes kval.
Kim din väg den var så fel, du skulle vara kvar med oss att du är borta tog allt från oss, du visste inte hur hårt du skulle skada de som älskade dig, du lät oss bli zombies "levande döda" Vi vandrar kvar i denna sorgens dal, vi har inte ork att ta oss upp, ja det är nyss, men ändå inte det har gått 3 månader alldeles snart, känns för oss alla som en evighet.
Hur ska jag stå ut med att du är död, jag vet att på något sätt måste jag acceptera detta men hela mitt inre skriker i uppror, jag vill ha dig kvar, älskade hjärtat jag vill ha dig kvar, du är mitt älskade barn.
Jag försöker glömma den verklighet jag befinner mig i, jag försöker hoppas på ett mirakel, jag vill inte leva ett liv utan dig, men du har tvingat mig, jag befinner mig mitt i.
Det är inte rätt att du tystnat, att vi inte får höra dig rappa mera, det är så fel att vi inte längre kan le mot dig, ge dig kramar och säga att vi älskar dig, helvete jag mår illa, det svindlar, orkar inte med mer i mitt liv.
Det är alldeles för tomt, min själ värker, det gör så ont.
Varför lämnade du oss så här? Spillror, som skeppsbrutna till havs, vi sjunker och tar oss upp, klamrar oss fast på en flytande planka, så bräckligt och skört.
Vill leva, men på ett sätt vill jag dö för jag vill komma bort till Dig, det är så förbaskat svårt nu.
Snart kommer den lilla som du aldrig får se, du längtade så vad gör vi nu..
Vi ska berätta för h*n vem du var, det är så sorgligt att inte denna lille individ får känna den kärlek du var så fantastisk på att ge. Hur kunde du ge upp oss alla?
Jag känner mig som en främling för mig själv, jag är så deprimerad, ledsen kväll efter kväll efter kväll.
Önskar du vore här så du kunde få mig att skratta, önskar jag kunde höra din röst så jag fick känna mig trygg.
Du är så älskad av alla, varför Kim gav du dig av?
Mamma 

En önskan om en annan Tid

Jag önskar jag kunnat befinna mig i en annan tid nu, en annan frekvens i mitt liv, att jag hade möjligheten att välja en väg som inte var för kort, jag önskar jag fick chansen att få dig tillbaka, jag önskar av hela mitt hjärta, jag önskar...

Men nu är det mars 2011, det är för sent. Om och om igen som en film spelas frekvenser upp, det är för sent, det är för sent. En ängel, ja Kim en ängel blev du, varför säg mig en bra orsak till att välja detta. Jag såg smärtan i ditt ansikte där ingen annan såg den, varför?  Varför var det för sent då jag såg den? Du låg i en kista då, hur kunde det bli så.

Jag blir alldeles tokig av detta. men så från ingenstans kom halsbandet just precis i dag då jag behövde det mest, du var så fin därpå, jag är så nöjd jag valde det fotografiet, det sista jag tog av dig älskade hjärtat nu bär jag dig med mig hela tiden. Så annorlunda mot vad jag tänkt mig livet allting blev, det känns så meningslöst allt.

Att du är död, kan inte finna en mening i allt det här, jag som trodde på att allt har ett syfte, så säg mig då vad var syftet här, vad skedde?

Varför tilläts du må så dåligt, varför, jag är så trött på det ordet nu VARFÖR... Tomt, innehållslöst så fult och kallt det är, jag hatar att höra det klinga där inne i mitt huvud, det bråkar med mig dygnet runt, klistrar sig fast. Usch!

Det blev en fin födelsedag, jag bär Kim med mig nu känns ju jättebra, jag är lycklig över detta lilla smycke. Jag önskade mig en stege lång nog till himmelen idag men jag fick ingen enda så jag får tänka ett slag, på något sätt kanske vi finner närhet ändå... jag hoppas du kan sända ett tecken det vore toppen idag.

Tittar ut, ser björken, ser snön, det är vinter än, jag ser hus på sned men inget fågelkvitter, det är tyst och stilla, livet har gjort dig illa, jag önskar det inte vore så men så måste det varit, känner mig nedstämd, måtte jag kunna ta mig i kragen, le för faán det är födelsedag..

Jag vet inte vad jag tänkte, skulle smärtan gå över idag för att det var min dag, tokiga jag så klart det inte gick inte ens för en dag, inte släpper ångesten sitt grepp, smärtan jag känner, hjärtat kramas av järnhand. Söker fridfullhet, söker ro vill ju leva lite grann ingenstans finner jag detta i mitt inre bo.

Fick blommor idag tulpaner av svärfar, olika färger-vackert..

Nu önskar jag mig bara en enda sak att du kunde komme ned från himmelen om så bra för en dag..

Mamma

Drömmar kan så lätt krossas

Drömmar, som vi bygger, luftslott i våra liv, så lätt de kan krossas som nu. Illusioner, steg i framtid som inte kan bli, en ängel är du nu. Drömmar om dagar som skulle bli, drömmar om barn som inte kan bli, drömmar om dagar av skratt, ekar, de ekar ifatt. Tider som aldrig mera kan bli.

Jag drömmer om Dig och om mig, jag hade drömmar om dig och din tjej, jag trodde det fanns tid, jag tog för givet, jag tog för givet att det skulle bli. Nu är du en ängel, ja så lätt drömmar krossas, saker vi inte vet, inte hinner säga, saker vi inte hinner med att göra. Tider vi byggt upp inom oss, saker, känslor, allt som vår väv av drömmar bygger på och som så lätt faller isär.

Det är illusioner, saker vi önskar, saker vi tar för givet, vänskapen, kärleken allt som fanns i de drömmar vi trodde fanns kvar. Allting ändras i ett nafs, vem kunde veta att tiden skulle säga adjö, ge sig av.

Vem kunde tro att jag ensam skulle stå kvar, att det inte skulle finnas drömmar kvar, säg mig min son, varför du ingenting sa...

Jag undrar varje dag om jag kunnat göra någonting, jag undrar varje dag varför du tog drömmen min, jag saknar dig, jag saknar illusionen av lycka. Nu står jag kvar med obehagets stämma inom mig, du är svag, du är inte värde ett dugg, du borde ha, du kunde ha, idiot, varför, detta är det som talar nu.

Jag är hård mot mig själv, tycker jag borde ha gjort någonting, borde ha vetat men jag byggde drömmar som jag inte delade med mig av, kanske om jag delat dem hade du levat idag. Du hade sett att du fanns i dem, men nu är du en ängel. Snälla älskade kom hem...

Heaven was needing a Hero

Always With You

I only wanted you

Missa inte det här bloggmeddelandet!

Missa inte det här bloggmeddelandet!

Tog en promenad på bandet

Passade på att ta en promenad på bandet, inte så jag blev svett, bara för att röra mig i 30 minuter, bara skönt att ha det gjort en stund, att röra på kroppen.

Träna hårdare kan jag göra en annan dag när jag vill nu var det inget pass bara rörelse, skingra tankarna en stund så då fick jag inte bli svett, gick 2 km / 30 minuter, inte så förfärligt snabbt men skönt att röra på sig oavsett.
Jag behövde komma bort från tankens kraft en stund, inte ta bort dig men låta dig vila en stund, för det tar så mycket av min energi att tänka på dig, jag behöver lite av den energin för att orka mig framåt orka med vardagen.
Jag är sliten Kim, din död har tagit så hårt på mig, jag har ingen ork och jag tappar allt en del av mitt minne också, svårt att koncentrera mig men det ska väl bli bra igen en dag, bara jag får vila mig. det har inte varit lätt sedan du tog ditt liv, så många tankar och känslor som sveper med en in.

Skulle ju önska jag fick vara med dig igen, men då måste jag dö och jag kan inte göra det än, jag får alltså vänta på att se dig igen hjärtat mitt. Jag läser om saker för att lära mig hantera smärtan som jag har i mitt inre. Försöker förstå, vad som hänt, ja jag vet ju vad som hänt i mitt intellekt vet jag det så väl, men det är värre emotionellt, jag vill inte acceptera att du gjorde så, att den jag älskar bortom allt kunde göra så, jag vill ha dig här. Livet har blivit fyllt av faror som inte fanns där förut, man är så rädd hela tiden att det ska ta slut, att det ska hända någon av dem jag håller kära något, man har ju ingen garanti, livet ger ingen garanti och ingenting går i repris.

Jag ska ta och se på teven nu det är hockey igen, jag måste se om FBK vinner mot AIK även denna dag, jo det gör dom, de är jättebra. Inte en match har jag varit på i år men det finns teve och det känns skönt, man är inte så glad i folk just nu det går bra ändå jag ser på teven i lugn och ro mår inte så bra ännu men snart är jag bra igen Kim, när jag kan ta in att du har det bra nu, jag är inte redo än, jag är inte redo älskade vän.
Kramar om dig, känner du det. Älskar dig i evighet...
Mamma

Tito & Tarantula - Angry Cockroaches

Metallica-The Unforgiven 3 (with lyrics)

Saknad, så tung att inte livet klarar lätta den

Det är så tungt att sakna Dig, sorgepaketet väger bortom all kraft jag kan uppbringa. Folk säger att jag är stark, men jag vill skrika Jag är svag, jag försöker bara leva, överleva min sorg som vissa stunder sväljer mig hel.

Ja det är inte lätt att mista sitt barn och det värsta är att jag aldrig ens gett det en tanke, jag menar att något sådant kan ske, man tänker inte på att livet kan bli kort, man tar dagen för givet, man bara är men inte mer.

Jag vandrar i livet med en vetskap som jag inte vill ha, hur det känns att mista Dig en dag. Jag vill ju skrika ut det nu: Jag vill inte mista, jag vill inte mista Dig, kom tillbaka, kom tillbaka till mig

Ingenting händer, livet rullar på, jag trampar på samma fläck som då, jag är kvar, jag är en fånge i en vetskap som gör ont, jag vill inte veta. DET GÖR ONT...

Nu så försöker jag leva lite igen, det har snart gått 3 månader sen, jag vet ju att jag aldrig kan få dig tillbaka, men jag önskar ändå, det är det enda jag önskar mig nu.

Jag önskar klockan gick baklänges så jag kunde hålla dig kvar, att jag vetat allt jag vet idag och att jag kunnat hjälpa dig må bra. men ingenting kan ju bli bra igen, du är borta och jag kan önska hur mycket jag vill, det ändrar ingenting, inte ett jävla dugg.

Livet kan inte lätta den sorg jag känner, min son du är borta och jag är kvar.

Önskar jag kunde ta din plats så du fick vara kvar men vad hjälper det, det går ju inte, jag kan önska och önska men det blir ändå inget av.

Livet slog så hårt att jag aldrig mer kan resa mig upp, jag får kravla mig fram i vetskapen om att du inte längre är kvar. Sakna, sörja och tänka, vad mer kan jag göra. Du är en på miljarden, du är en ängel idag, min änglason den vackraste av dem alla i himmelen.

All världens kramar sänder jag till dig min älskade lilla Kim <3

Mamma

Jag bloggar mig bort från helvetet

Så har det nu blivit att jag bloggar mig bort från helvetet, ja i alla fall så känns det som det är en bit av detta jag nu sett, att det var där jag hamnade den 2 januari detta år.
2011 skulle bli det nya året, med lycka, med nya influenser året då allt det svåra skulle ta slut, men knappast hann det börja innan du tar ditt liv och 2011 blev det värsta år mitt liv kan någonsin erbjuda mig <3
Du var ju mitt älskade barn, du var en del av mig, jag saknar allt, jag saknar Dig.

Jag bloggar för att slippa smärtan, saknaden som tär, ensamhet och mörker för att slippa sitta i helvetet där det känns som jag är. Jag straffar mig själv, jag är elak mot mitt inre, jag tänker på saker jag borde gjort så kanske du varit kvar, men vad vet jag egentligen om detta. Vem vet vad som gjort skillnad denna jävliga Dag?

Jag har mist dig, älskade barn, jag har tagit mig framåt dag för dag, fast jag vet inte alls hur det gått till, men jag lever och jag har bloggat mig bort från helvetete gap, jag är lugnare nu, jag tror jag accepterat att det är så här det blev, 2011 är det värsta året i mitt liv och inget kan någonsin mera bli så svårt. Jag har nått en botten och kravlat mig kvar, nu står jag på knäna och har lång väg kvar, men jag kommer lyckas dag efter dag. Fast sorgen och saknaden gärna håller mig kvar, jag vilar på minnen, de gör att du finns kvar, det känns så skönt, jag har en bit av dig kvar.

Min älskade kille vad gjorde allt så svårt, vad hände dig som gjorde att du inte villa vara kvar?

Utanför köksfönstret fladdrar en fjäril och håller sig kvar, trots snö och is, fortsätter den fladdra runt denna dag, är det ett tecken, är det du? Fins du hos mig ännu?
Jag vill så gärna finna tecken på ett liv efter detta, jag vill du ska leva om inte här så vidare i en annna dimension, du var ju värd allt, jag ville du skulle ha det bra, att inget kunnat göra dig illa, men nu är du borta och jag är kvar.

Bloggar och bloggar varenda dag, bloggar mig bort från ett helvete även denna dag...

Älskad och saknad i evighet/ Mamma

Ett hjärta i min famn

Ett hjärta i min famn

Jag har ett hjärta i min famn
jag kramar det
jag vårdar, jag sköter om

Det fick vingar en dag och flög sin väg
Jag står kvar
med en blodig famn
Så tomt det blev
Inget av det som så taktfullt bankade
blev kvar

Jag hade ett hjärta i min famn
Jag kramade det
nu är det borta men minnet är kvar.

(C)Tove Birkeland Brandt

Solen tittar in på mammas kind

Jag sitter här med kaffekoppen och glanar på datorskärmen, har pratat med en vän och hon gav mig en ny vinkel av boktipset så jag har skrivit till att känsliga personer inte bör läsa boken. Jag hade nog ett öppet sinne, men visst tyckte jag att det var lite otäckt med beskrivningen av helvetet fast ingen vill väl dit. Jag tror på Gud som alltet, att varje litet frö, vaje andetag, varje sak vi ser och upplever är Guds bild.
Du skrev i ditt avskedsbrev att du inte trodde på Gud och inte på Satan heller och jag har tänkt på allt det där, du var så ung. Jag vet inte riktigt vad jag tror, men jag måste tro för att klara mitt liv. Jag har alltid varit väldigt fasinerad av kyrkor, de har gett mig frid på ett annorlunda sätt, men jag är ingen troende som orkar läsa rad efter rad om Gud, jag tror på mitt sätt.
Jag vet inte varför du gav upp, jag ser inte meningen med detta, kanske beslutades det för länge sedan. I går ändrades min uppfattning ytterligare, då en människa jag gillat fått sitt straff för kvinnomisshandel, jag vänder mig mot det han gjort, det är så ofattbart fult. Jag trodde han visste saker, kände av saker, men om man fått en sådan gåva kan man väl inte missbruka allting så? Jag trodde han var en kärleksfull person, men jag tror inte längre detta.Vad jag vill säga är att våra bilder förändras hela tiden, åsikter osv men det runt oss består, träden, fåglar, bin, blommor, gräs, luften allt.
Själv läks jag av naturen och jag har börjat tycka att människors eviga pratande om ingenting är bortkastad tid, jag ser det andra inre frid, lugnet, tystnaden, jag kan vara tyst i timtal tillsammans med maken och det skaver oss aldrig inuti, sedan kan vi skratta och då har vi tänkt på samma sak på samma gång och vi kan le.
Jag kanske är udda jag vet inte, en kuf. Men jag vet att jag är jag och det är bra för mig. jag tränar mig på att ge mig själv en god självkänsla, jag är bra som jag är, jag duger och mitt sätt är mitt sätt vilket gör att jag accepterar att andra människor har sitt sätt att leva och handskas med sina liv och tankar.
Solen skiner på mammas kind, nästen som en smekning, jag tänker på dig önskar du vore här hos mig så jag kunde krama dig, men du kanske ser mig nu, kanske är du här hos oss i alla fall, kanske är det just därför jag mår lite bättre, jag vet inte jag ser dig inte och jag känner inte din närhet heller. Kan det vara mina mediciner?
Jag vill känna din närhet, saknar dig hela tiden älskade Kim. Jag hoppas du är med mig, jag tror att det är så, jag tror han ger mig den gåvan. Jag tror Kim.
Nu ska jag ta och dricka lite kaffe, skrapa ett par triss, jag spelar varje månad på ett par stycken och hoppas på en vinst som kan ta bort skulderna så vi kan börja om igen, men det är drömmar som bara spräcks efter en liten stund, men jag har dem kvar en stund, precis på samma sätt som Dig i mina vackra minnen som jag delat med dig...
Älskar dig i evigheten...
Mamma

En solig dag och jag har kraft

Idag har jag varit på ett möte på försäkringskassan, träffat min handläggare och jag har bestämt att jag skall återgå till att arbeta igen ingen mera sjukskrivning, jag måste bryta mitt mönster nu, jag blir sjuk av min sorg annars. Jag söker massor av jobb, för jag vill jobba igen, jag vill komma ut, träffa människor och helt enkelt bara leva lite igen.
Man säger att jag är stark, kanske är jag stark, men jag vet att det inte blir bättre om jag inte gör saker bättre själv, man måste välja hur man ska göra och jag väljer livet. Nu ska jag ta ett litet steg var dag, komma tillbaka, jag måste ju leva utan dig även om jag inte vill så vad ska jag göra, alla behöver mig, jag måste börja le igen, finna ork och kraft, jag saknar dig inte mindre för det, snarare mer, men det kommer ju att vara i hela mitt liv.
jag kan inte välja att vara sjukskriven i resten av mitt liv heller så bara att göra en rivstart nu och se vart det bär av.
Solen skiner och jag har kraft, Ståle har farit på arbetsintervju på selma lagerlöf hotel, där han var erbjuden en plats tidigare, kanske får han sig ett jobb där med en gång då. Jag har pratat med Bibbi och hon har kanske någon annan på lut men ska ändå ha mig i åtanke så det känns ju bra. Får se jag tror det löser sig, det får bli som det blir.
Saknaden efter dig älskade Kim är enorm, men jag pratar om dig och då känns det lite bättre, det är så illa att man tror man ska tassa på tå och sluta prata, jag vill ju prata om Dig, jag vill att du ska leva med oss, även om du inte längre kan närvara.
Kanske låter detta tokigt men jag känner det så, jag tror du sitter bredvid mig och känner och ser, du följer mig och alla andra, du är en ängel nu, min underbara ängel som vakar över oss.
Jag tittar på dina kort, jag lider men jag har valt livet, jag har valt att leva och då måste jag våga ta steget och göra det, du får följa med mig i mitt hjärta och i mina tankar. Jag älskar dig nu och för alltid min underbara son.
Ja nu ska jag ta och sätta på mig träningsskor och ta en vända på bandet så jag får det gjort, ingen idé att sjuva på det mera nu, träna min feta lekamen. Jag behöver röra på mig och jag vet att det blir lättare ju mer jag gör det, till sist kommer jag kanske också tycka om det :-)
Livet blir inte som man tänkt, jag vet det nu och då är det heller ingen idé att göra sig förväntningar av det, på så vis slipper jag oroa mig eller göra mig själv ledsen i förskott och det får nog bli mina kloka ord idag. Så mycket klokhet jag uppnått sedan du försvann, så annorlunda mitt liv tvingades att bli.
Saknar och älskar Dig i evighet...
Mamma

♥ ·٠•●♥Ƹ̵̡Ӝ̵̨̄Ʒ♥●•٠· ♥ Tänker på dig ♥ ·٠•●♥Ƹ̵̡Ӝ̵̨̄Ʒ♥●

Som alla dagar sedan du dog så tänker jag på dig, jag hinner knappast vakna innan det börjar att skava inom mig, men ja det är min lott, jag får lov att sakna dig för alltid och ingen kan säga nu är det nog, för det är aldrig mera nog. Men jag kan leva för dig också vännen min, jag kan upptäcka saker åt dig också när jag blir stark igen, för jag är inte längre som jag brukade vara, det tog mig så hårt att mista dig, jag är inget av den du såg, jag är så krossad och det gör så ont, det brinner inuti mig av smärta.
Jag gjorde några filmer till din ära i går, jag vill man ska se den kille jag såg, att du saknas mig. De sa en gång att jag inte hade foton av dig, vilken jävla idiotisk kommentar va? Vilken betydelse har det när du är död, vem som har mest bilder, men det var nog jag i alla fall, jag lever med kameran och jag är glad att jag fotade dig så mycket för nu har jag dina minnen i bilder, jag har dig kvar på ett speciellt sätt genom de här bilderna.
Jag tänker tillbaka på allt som har hänt, före din död och efter din död. Hur sagan om en tät familj försvann, där förhoppningar grusades, där man dömde, bråkade, grusade allt och du som försvann, inte ens det kunde få människor att vara snälla, de hade ingen empati, det fanns bara elakheter inom dem, jag kan se det så fruktansvärt klart nu när det gått en tid. Vilka var dom att döma mig, fanns de i våra liv? Nej de fanns inte där för Dig och de fanns inte där för mig, de var illusioner, de var tankar vi skapat, våra förhoppningar, våra drömmar och de krossade oss en tid.
Nu står jag här själv vännen och tänker på dig, min kärlek till dig är ren, jag är din mamma och du min son, det kan inte ens döden ta ifrån oss, vår kärlek till varandra. Jag omfamnar Dig och tackar för att du fanns i mitt liv, för du betydde allt för mig, du var ren, så full av empati och omsorg för andra, så full av kärlek,  det skulle inte varit din tur att gå.
Men nu blev det ju så du gick ifrån mig i alla fall och jag gråter, känner en ångest som vrider sönder mitt inre. Jag fattade inte att du mådde dåligt, jag trodde du mådde bra. Så mycket hände oss två och nu kan ingenting längre bli bra, det är så jävla orättvist.
Livet kunde varit mildare men det ville fara hårt fram, jag är så ledsen att du inte lyckan fann, att du inte kunde känna att livet var till för att levas. Jag önskar varenda dag att jag kunde få dig tillbaka, men jag vet ju Du är död, du är borta.
Min sorg får jag bära, år efter år och förhoppningsvis kan den bli lite mildare när tiden går, just nu, nej nu vill jag mest bara vara med dig, i tankar och minnen lever jag ett liv, för då smärtar det mindre än att leva helt utan dig Kim.
Dina rökelser brinner, ditt ljus är tänt, du har mina tankar och jag hoppas du kärleken känt.
Älskar och saknar dig i evighet min son...
Mamma

RIP Kim Lindqvist

Till minne av min son Kim Lindqvist

Så minns vi Kim
1993-02.16 - 2011-01-02

Photo and video editing at www.OneTrueMedia.com

Mamma, mamma, mamma

Tänk om jag ändå kunde höra dig säga det igen, mamma, mamma, mamma, när jag inte lyssnade på dig direkt brukade du irritera mig på det här sättet genom att upprepa, Gud vad jag saknar Dig, jag fattar inte hur jag orkar dag efter dag, att datumen på almenackan ändras. Jag känner det i alla fall som att det är den 2 januari i år, du har dött, du har hängt dig säger dom, JAG VILL INTE, fattar du det, jag vill inte.
Om jag tar min myndigaste röst och ropar åt dig att komma tillbaka, kommer du då?
Nej du kan ju inte komma tillbaka igen du har gått din väg till andra sidan, vart är andra sidan???
Kim har du det bra nu? Saknar du oss inte lite granna i alla fall?
Många är oroliga för mig, finns inget att oroa sig över, jag sörjer min son, han är DÖD. Det finns inget jag kan göra mer, jag är maktlös, jag kan bara sakna.
Du kände skuld för oss alla, du bar ansvar för alla synder i världen, du var så full av empati för alla, hur hade det varit om du tänkt på dig själv. Hur kan jag leva vidare när du är död? Ja en bit av mig är död, det är gapande öppet sår som om man skurit bort dig med tvång och jag tror aldrig mer det kommer läka. Det gör så jävla ont att mista Dig, fattar du det?
Hur går man vidare med livet när man mist den man så gränslöst älskar? Hur klarar man av det faktum att du är Död?
Jag vet inte, jag bara gör det, jag skriver ut min smärta, min ångest  och allt det som finns i mitt inre, skriver rad efter rad, dag efter dag. Det har blivit min räddning, ja min sjukskrivning tar snart slut och den får göra det, jag ska jobba om jag finner ett jobb igen, jag har ju mist det jag hade mitt i det här, men ja livet har inte farit lättsamt fram så varför är jag inte förvånad, säg mig varför Kim?
Jag vill tro att du är kvar här med oss, att du är här med mig trots allt bara det att jag inte har förmågan att se dig längre det är väl så älskade kimpan, du stannar väl här och hjälper mig stå ut, är det därför jag orkar?
Du är en ängel nu en av de vackraste man skådat jag bara vet det för du var en ängel i livet, vi behövde dig så enormt mycket, men du gav dig ändå av.
Jag har läst massor om ungdomar nu, kritiska perioder i deras liv, saker som tynger och jag önskar jag tagit mig tid att läsa då du levde, men då var jag självupptagen, fullt ös att försörja mig, livet rann bort och det som betydde något försvann, POFF och du var död, du tog ditt liv.
Jag är inte längre ensam, jag har så många andra i mitt liv, men jag saknar dig hela tiden, Dig Kim.
Varför kan inte allt bara vara en ond dröm, en dröm jag kan vakna upp ur, varför fick det hända. Säg mig Gud vad var meningen med det här???
Det går inte en vaken sekund utan att du är i mina tankar, mitt hjärta knyts i kramper genom tanken på att du är borta, magen värker, jag vet inte hur jag sak stå ut, hela kroppen strejkar, jag älskade dig så gränslöst mycket och det gör så ont att leva utan dig Kim, saknar dig hela tiden och mitt liv kan aldrig bli det samma igen.
Mamma

kim lindqvist rip 2011.wmv

kim lindqvist rip 2011.wmv

Herrgud Kim jag blir faan mej galen

Ja så är det faktiskt, det känns så jävligt att jag tror jag till slut mister förståndet, jag hade dig så fruktansvärt kär mitt barn och du var ju lillen, för alltid. Varför i helvete tog du då ditt liv??

Jag sitter här, tårarna som spränger i mitt bröst, jag vill du ska vara hos mig, jag vill sitta och prata med dig, känna din kram och nu får jag aldrig mer känna den, hur ska jag överleva det här, säg mig det. Jag dyker så djupt vissa dagar att bara mörker omsluter mig fattar inte att du kunde överge oss så här. Du hängde dig lilla älskade vännen, varför?

Jag tänker så ofta på just det där, vad du valde att göra, jag undrar varenda dag om du hann ångra dig, om du kände panik, om du led. jag ber till Gud att du slapp allt det där.

Jag vet inte varför du behövde dö, jag vet inte varför du valde att göra det, men jag vet att du gjort mig och många andra mycket illa. Vi älskade Dig och du betydde så mycket i våra liv, nu står vi här och det är så förbannat tomt. Det gör så ont. Jag känner mig verkligen som om jag skall mista förståndet vissa stunder, bli galen. Det vore väl något? Jag kan inte ge upp,  för allt för många har mina tassavtryck inom sig, jag klarar inte att göra dem illa, men jag skulle vilja följa efter dig, vara där du är, trösta dig och aldrig lämna dig ensam, men jag måste stanna här. En dag ses vi igen min son och vissa dagar längtar jag väldigt mycket dit, jag önskar jag förstått hur du mådde, jag önskar jag kunnat förändra vår historia. Älskade lilla vännen jag vet inte hur jag ska bli hel igen, hur ska det gå till jag har ju inte längre Dig. Saknad som tär, varenda vaken stund, det plågar mig, skam, skuld, ångest. Ja allt känner jag inom mig, jag svek dig, förstod inte och nu är det försent.

Älskar och saknar dig tills mitt sista andetag för då ses vi igen älskade lilla Kim

HK & WizH - Skitsnack

Bangande Sången

En stormig dag och du saknas för alltid

Jag saknar dig min älskade, älskade son. Var timma finns du i mina tankar, jag saknar dig så otroligt mycket.
Fattar inget av det som hänt det är fortfarande bara ett stort frågetecken, jag vet inte vad som tog åt dig, jag vet inte vad som drev dig till att göra slut på ditt liv. Du var så älskad och ändå så räckte det inte, varför?

Jag hoppas en dag kunna finna en framtid, ett sätt att leva utan dig, jag vet att jag måste ta mig vidare, jag måste leva mitt liv utan dig min son. Jag tänker så ofta på dig där i kistan, då jag stod där och strök ditt hår, jag undrar om du kunde se mig, om du kan se min sorg, om du kan känna min saknad. Inget kan bli det samma igen, du förändrade allas framtid, vårt tänkande, våra liv.
Kanske förstod du inte att det skulle bli så, men du gjorde det med ditt val, du bestämde hur våra liv skulle bli och vi gråter, vi saknar. Vi känner oss krossade, jag förstår inte att du valde att göra så.

Du hade en framtid att se fram emot, att skaffa egen lägenhet, din flickvän, djur, småbarn, att skaffa egna små knaddar en dag och du valde bort allt det här, Varför?
Nej jag får inte svaren, du tog även dem ifrån oss, jag gråter och jag saknar Dig, älskade lilla underbara Kim.
Mamma ville du skulle ha det bra, jag ville så mycket för dig, nu finns du inte med oss här längre och jag har bara sorgen kvar. Det är så förtvivlat tomt, det gör så ont att aldrig mera få vara med dig, att få krama dig att höra dig prata eller skratta och att glädjas med dig. Du är borta och vi är lämnade i en förtvivlad Sorg.

Mamma

Du är så fruktansvärt saknad

Det går framåt, dag läggs till dag och tiden tickar. Jag förvånas över att jag orkar, all den saknad jag känner över dig min son, så tomt det är så fruktansvärt att leva utan dig.
Så mycket snö utanför, jag som längtar efter våren, att få skapa en plats för oss att tänka på dig, att bara få sitta i lugn och ro, tända ett ljus att få känna en närhet, skapa  en plats för frid en inre fridfull känsla. I morgon ska jag en tur till minneslunden och tända ett ljus för dig.
Jag saknar Dig så är det bara, hela jag är fylld av en saknad, det är tomt, svårt.
Jag ska ta fram blocket och pennorna sätta mig och teckna en stund, skapa det gör gott, tar bort tankarna lite, det tar bort det svåra, jag sitter här med kaffet och tänker, så då kan det vara bra att störa ordningen lite.
Jag behöver se livet inte bara döden, jag har dina syskon, mina barnbarn. Helena som vaggar lite lätt framåt nu, hon har fått foglossning, stackarn. Hon ska ha i mitten av maj så hon får gå ett tag till, sedan kommer ditt 5:e syskonbarn, mitt barnbarn. Du hade glatt dig över detta det vet jag för du älskade alla dina syskonbarn, de var så speciella för dig och ditt tålamod var gudomligt, du lekte med dom och gjorde deras liv så glatt. Du tog dig tid, spelade spel med dem och de saknar dig, du var deras idol, de vill ju vara precis som dig små som de är, du var LillKim deras fantastiske morbror. Det är så svårt för oss alla utan Dig.
Tänk att det skulle bli så här i våran familj, att du skulle gå bort, ta ditt liv och att vi alla skulle få leva ett liv utan dig, jag fattar inte, jag vill faktiskt inte fatta, det är inte rätt.
Du är så fruktansvärt saknad, livet har stannat upp för oss och vi för en daglig kamp för överlevnad, för att kunna skratta igen, för att kunna känna glädje. Vi förstår inte ditt beslut och du kan aldrig begära det, jag vet du är i Nangijala, i paradiset i himlen, jag vet du är en ängel nu, min ängel. Jag ber dig att vaka över oss alla... Vi behöver det!

Mamma

Idag har jag en djävulsk dag av sorg

Idag rinner åter mina tårar, idag våndas jag igen. varför älskade lilla killen min, varför förstod jag inte hur du mådde, varför såg jag inga signaler eller hörde några varningsklockor ringa. Jag är ju din mamma. Känner mig så nedstämd, så trasig, skrev till läkaren igen och bad dem förlänga min sjukskrivning och att jag vill ha kontakt med kurator. Jag måste bearbeta mina tankar, min skuldbeläggning och min ångest jag orkar inte med att du tog ditt liv, varför fattade jag ingenting. Du var min son och jag älskade dig över allt annat på jorden ändå fattade jag inte att du inte mådde bra. känner mig så hjälplös, allt är över nu, jag kan inte ta om allt, jag kan inte göra det bra. Du är borta.
Läkaren ringde mig nu så han skriver ut mera medicin och så ökar han min sjukskrivning i 3 veckor till, han hade hört på nyheterna om Dömle och beklagade att det skulle komma så olägligt i mitt liv och så var vi nu flyttade till Sunne så vi får ta kontakt här på orten. Det blir väl bra till slut allting, annars får jag ta och ringa samtalsakuten för deras kurator var också sjukskriven på lång tid, ja hon har säkert kolappsat över att det är överbelastning på jobbet med alla människor som mår dåligt numera, med allt som händer oss alla här på denna jord.
Livet har blivit konstigt, att mista ett barn, det får inte hända men det hände mig i alla fall, varför?
Jag som alltid försöker se en mening med saker, hur ska jag se en mening i det här, vad kan det finnas för mening i att ens barn avslutar allt bara 17 år gammal? Varför?
Jag plågas inuti varenda dag, jag saknar honom så jag blir tokig. Jag vill finna en röd tråd ett sätt att förstå allt, men svaren de tog han med sig på sin fortsatta färd.
Jag sitter här vid min dator och på något sätt hoppas jag att det skall spela en låt utan att jag satt på den eller att det kommer ett meddelande från himlen. Hej mamma är allt bra?
Ja naturligtvis fattar jag väl att det inte kommer ske, men det kan inte skada att önska.
Denna veckan blir maken 47 år och vi ska ha middag här hemma på lördagen, samlas och bara vara tillsammans har vi tänkt, jag hoppas alla kommer vi behöver det nu. Han mår inte bra av att se mig så här hela tiden, det är inte lätt, jag önskar så att det fanns ett magiskt spö att svinga och så var sorgen borta, men jag är ingen trollkonstnär, jag är en sörjande mamma.
Jag får låta tiden gå, det måste bli bättre, det kan ju inte alltid kännas så här svårt.